Gitmo – Michael Tapper

Sverige/Danmark 2006. Regi: Erik Gandini och Tarik Saleh. Medverkande: generalmajor Geoffrey D. Miller, Mehdi Ghezali, brigadgeneral Rick Baccus, brigadgeneral Janis L. Karpinski, försvarsminister Donald H. Rumsfeld. Längd: 1:20.

För den som har läst den amerikanske journalisten Seymour M. Hershs artiklar i The New Yorker och hans bok Chain of Command: The Road from 9/11 to Abu Ghraib, i svensk utgåva 2005 under titeln På given order, har de svenska dokumentärfilmarna Erik Gandinis och Tarik Salehs Gitmo inget nytt att berätta. Det mest slående är snarare hur lite de grävt och analyserat i ämnet under åren 2002-05 som de arbetat med filmen. I stället fladdrar de okoncentrerat mellan personer och företeelser som antingen redan grundligare och med mer kritisk skärpa granskats tidigare eller som hade förtjänat att närmare synas i sömmarna.

Redan resereportaget från fånglägret på militärbasen Guantánamo (av USA-armén kallat ”Gitmo”) konstaterar snabbt att militären, som förväntat, enbart släpper ifrån sig knapphändig och medvetet diffust formulerad information. Ändå dröjer sig filmen kvar på basen för att under större delen av speltiden gång på gång konstatera att man just inte kan få reda på något väsentligt där.

Skandalen i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad till följd av försvarsminister Rumsfelds så kallade Gitmoisering – i klartext: tortyr av misstänkta terrorister som med juridiskt tricksande gjorts rättslösa med beteckningen ”olagliga stridande” (”unlawful combatants”) så att de inte ska omfattas av Genéve-konventionen om krigsfångar – har också tidigare och bättre dokumenterats och kommenterats av framförallt Hersh.

Generalmajor Miller är sedan länge avslöjad som Rumsfelds handgångne man för tortyrsystemet i USA:s såväl officiella som inofficiella fängelser för ”olagliga stridande” på Gitmo och i Abu Ghraib. Och när Gandini/Saleh ska ge sig in i Pentagons maktstrider via en snäll-intervju med sparkade Abu Ghraib-chefen Karpinski, så knäfaller de omedelbart för hennes skönmålning av sin egen roll, senast publicerad i den självbiografiska boken One Woman’s Army.

Inte ens när de får upp ett spår som verkligen förtjänar en egen film – privatföretag som på uppdrag av Pentagon skickar legosoldater och torterare till Irak för ljusskygg verksamhet – har de något väsentligt att säga. En kort resa till Rumänien med fler kryptiska svar på snälla frågor. Det är allt.

Min ständiga fråga under filmens gång blir därför inte i första hand vad som händer på Gitmo eller i Pentagon, utan varför Gandini/Saleh gjort den här dokumentären. På filmbolaget Atmos hemsida (atmo.se) hävdar de i ett engelskspråkigt ”directors’ statement” att de inte är journalister utan filmskapare och att ”journalismen är offer för sin egen professionalism, sin besatthet av fakta och standardiserade intervjuer” (min översättning).

Det finns visserligen mycket att kritisera i dagens journalistik, men som antyds ovan faller filmmakarna själva in i just den lättreportagestil som man förnämt kräks på. Samtidigt tycks de sväva i en närmast kriminell okunskap om alla de utomordentliga, faktabaserade texter som skrivits om Guantánamo och Abu Ghraib. Magplask således.