Better Man – Michael Tapper

BIO. BIOGRAFISK POPMUSIKAL. Australien/USA, 2024. Regi: Michael Gracey. Med: Robbie Williams (röst), Jonno Davies (Robbie Williams som motion capture-animerad apa), Steve Pemberton, Alison Steadman. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.16.

Upp till topplistorna vid femton års ålder med pojkbandssuccén Take That. Ner som en sönderknarkad pannkaka, sparkad från bandet vid tjugoett. Upp igen vid tjugotre som soloartist. Framgångsrikare. Odrägligare. Hänsynslösare.

Kort livskris med avgiftning och terapi efter år av depressioner och mer missbruk. Upp på nytt som en Better Man; filmtiteln är hämtad från en av stjärnans hitlåtar. Ungefär så kan man sammanfatta handlingen. Men har verkligen Robbie Williams ego landat vid berättelsens slut, för att parafrasera en av hans albumtitlar? Svaret vi lämnas med är tveksamt.

Filmen börjar i barndomen på 1980-talet i Stoke-on-Trent – ”Englands rövhål”, som han själv uttrycker det – och slutar någonstans mellan de tre bejublade konserterna 2003 på Knebworth-festivalen och återföreningen 2006 med Take That.

Parallellerna och skillnaderna till Elton John-porträttet i ROCKETMAN (2019) är slående. Båda växer upp i enkla hem där deras mormor – egentligen moster och morbror i Williams fall – är den enda som uppmuntrar artistdrömmarna. Men medan Elton John var en stor musikerbegåvning redan som liten bestod Williams enda skolning i att gapa med i sångnummer av Frank Sinatra och andra idoler framför tv:n.

Enligt regissören Michael Gracey (THE GREATEST SHOWMAN, 2017) ser Williams sig själv som någon som apar sig på scen. Varken särskilt bra på att sjunga eller dansa men en entertainer som ändå lyckats sälja 80 miljoner plattor. Därför gestaltas han av en datoranimerad schimpans styrd med motion capture-teknik av skådespelaren Jonno Davis.

Greppet är ett överraskande djärvt sätt för att skilja ut artisten och hans demoner – alla hånfullt grimaserande variationer på honom själv i olika åldrar – från resten av mänskligheten. Samtidigt hotar det att skrämma bort alla de fans som hoppas på en konventionell saga om hur mannen av folket genom talang och ren jävlaranamma blev en stjärna i popstratosfären. Själv är jag kluven och undrar om det inte hade varit slagkraftigare att skildra Williams som en Pinocchio-docka vars längtan efter att bli en verklig man och människa förverkligas först i filmens slutnummer.

Liksom Rocketman är Better Man en blandning av lysande iscensatta musikalnummer och en självutlämnande skildring av artisten som berömmelsens fånge. Kändisskapet får Williams att mentalt stanna i växten som en ansvarslös, ständigt påtänd och egotrippad skitstövel. Han struntar i sin mormor Betty (Alison Steadman). Flickvännen och All Saints-stjärnan Nicole (Raechelle Banno) blir slagpåsen för allt det självförakt han vänder till aggressioner. Och den enda som stannar när alla lämnat festen, assistenten Nate (Frazer Hatfield), behandlar han som en dörrmatta.

Det är som att se en enda lång antireklamfilm för popvärldens svar på Donald Trump. Han är ingalunda ensam i musikbranschens skräcksymfoni av pojkbandshallickar som Take That-managern Nigel Martin Smith (Damon Harriman) och parasiter som sin egen far, Peter Conway (Steve Pemberton). Därför känns den plötsliga slutförsoningen med såväl pappa som de egna tillkortakommandena i klassiska ”My Way” som en platt och sentimental genväg från nattsvart mörker till strålande solsken. Värre än så, Williams ego tycks åter vara på väg att sväva upp bland molnen.