Brott och straff i 1800-talets fattig-Sverige

Fängslade öden: Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige
Bonnie Clementsson
Historiska Media

Lundahistorikern Bonnie Clementsson ser i Fängslade öden ett fattig-Sverige som påminner om idag. Växande klassklyftor. Snabb befolkningsökning. Grövre brottslighet. Då som nu dominerade konservativa dogmer om att kriminalitet inte var ett socialt utan ett personligt, moraliskt problem. Lösningen stavades långa fängelsevistelser under svåra förhållanden med svält, hårt tvångsarbete och kroppsbestraffningar (förbjöds 1938). Så skulle man tämja de ogudaktiga brottsimpulserna.

Våld var normaliserad vardagsmat på 1800-talet, i en omfattning vi idag har svårt att föreställa oss. Det blir vi varse i bokens studier av sjutton fångar under första halvan av seklet. De flesta av dem växte upp med daglig misshandel. I hemmet var det faderns plikt att tukta alla i hushållet (husagan förbjöds 1920, barnagan 1979). I skolan pryglades de av läraren (förbjöds 1958), i krigsmakten och i handelsflottan på order av officerare (förbjöds 1860 respektive 1922).

Var hårdare tag svaret på brottsligheten? Knappast. Tidens auktoritära klassamhälle kännetecknades av utbredd korruption och låg samhällsmoral. Med mutor, hög social status och personliga kontakter kunde man undgå rättvisan. Tilltron till staten och rättssystemet var därför låg, och det fanns ett utbrett hat mot all slags överhet.

En studie av 1800-talets Storbritannien har skattat att endast tio procent av stölderna begicks av professionella tjuvar. Resten av brotten utfördes av män och kvinnor med arbete och möjligheten att dryga ut en mager lön med stölder från arbetsköparna. Mellan förbrytarna och stora delar av allmänheten fanns det däremot solidaritet. Brottslingar stal sällan från fattiga och kunde dela med sig av sina byten till behövande. Det skapade en idolkult kring kriminella som hämnare på de sociala orättvisorna.

På 1830-talet blev mästerskurken Lasse-Majas memoarer en bästsäljare, och långt in på 1900-talet hade kriminella som Tumba-Tarzan och Clark Olofsson rockstjärnestatus. Det var inte ovanligt att förbrytare kunde gömma sig i enklare folks hem och få hjälp av förbipasserande på gatan att rymma från polisen.

Förändringarnas vindar blåste i 1800-talets rättssystem, men inte så entydigt i progressiv riktning som Clementsson vill göra gällande. Mot slutet av seklet gick utvecklingen i två parallella spår. Ett följde upplysningstidens anda mot en humanistisk reformism med betoning på utbildning och återanpassning. Ett annat tog intryck från socialdarwinistisk kriminalbiologi och såg kriminella som obotliga, genetiska avarter inom en redan primitiv arbetarklass. Även de senare tankarna levde kvar långt in i 1900-talet, intressant nog också i romaner av kommunistiska författare som Sjöwall-Wahlöö.

Fängslade öden är en läsvärd, tänkvärd skildring av ett samhälle där många delade den franske anarkisten Pierre Joseph Proudhons idéer om de rikas egendomar som den verkliga stölden. Till det yttre har samhället förändrats, men de grundläggande orättvisorna är desamma. Eller för att formulera arbetslinjens dubbelmoral i klarspråk: Det ska löna sig att låta andra arbeta.