Gladiator II – Michael Tapper

BIO. HISTORISKT DRAMA/ACTION. USA/Storbritannien, 2024. Regi: Ridley Scott. Med: Paul Mescal, Pedro Pascal, Connie Nielsen, Denzel Washington. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.28.

Branschpressens dom över floppen för Joker: Folie à Deux var att mångmiljonbudgeten inte syntes på bioduken. Marknadsföringen av Gladiator II har därför lagt tonvikten på filmens visuella prakt med en fullskalig kuliss av Colosseum där spektakulära sjöslag avlöses av blodiga gladiatorbataljer inför en fysisk publik snarlik dagens fotbollshuliganer. Men det som avgjorde succén för Gladiator (2000), liksom andra filmklassiker oavsett budget, var manuset.

Inget slår en originell och skickligt berättad rövarhistoria med färgstarka rollfigurer. Gladiator II är emellertid en förutsägbar uppföljare, där Paul Mescals numidiska krigare Hanno visar sig vara Maximus (Russel Crowe) och Lucillas (Connie Nielsen) försvunne son Lucius. Efter ett påhittat slag mellan Romarriket och nordafrikanska Numidien (erövrat 300 år tidigare) förslavas han och tränas till gladiator av Macrinus (Denzel Washington), en förmögen man med politiska ambitioner.

Snabbt slaktar sig Lucius upp i karriären för att bli en stjärna på imperiets huvudarena Colosseum. Kort sagt följer han (och filmen) pappa i sandalspåren.

Ridley Scotts misstag var att han inte anlitade författarna till originalet utan åter valde att arbeta med David Scarpa, vars hafsverk sänkte NAPOLEON. Det märks i de platta personporträtten och de svaga dialogerna. Fåtalet repliker med poetisk resonansbotten är alla repriser från Gladiator. När Scarpa själv tar i från tårna, som i Lucius retoriska parafras på Epikurus inför en strid (”Där döden finns…”) eller i det avslutande talet, ekar orden tomma.

Räddningen är den talangspäckade rollistan med Denzel Washington som filmens scentjuv. Få kan som han på ett övertygande sätt spela över hela gråskalan från godhjärtad välgörare till kallhamrad psykopat i en och samma roll. I några förstulna ord till en romersk senator avslöjar han sitt mordiska maktspel och avslutar med ett njutningsfullt ”That, my friend, is politicsssssss –ah!” Och vi kan riktigt se hans ormtunga spela.

Bäst valuta för biobiljetten får man dock i de många actionscenerna; allt annat ser i jämförelse ut som banala mellanspel. Där visar bildkonstnären Scott musklerna, klipper med rytmisk känsla mellan svepande kamerarörelser över den imponerande scenografin och de skickligt koreograferade striderna. I dem lever Gladiator II.