Speak No Evil – Michael Tapper

BIO. SKRÄCK. USA, 2024. Regi, manus: James Watkins efter Christian Tafdrups film från 2022. Med: James McAvoy, Mackenzie Davis, Aisling Franciosi, Scoot McNairy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50.

I den danska förlagan från 2022 dundrar skräckmusiken in på full volym redan från första rutan. Som om filmmakarna inte litade på publikens förmåga att orka med en halvtimmes stilla upptakt i helvetets förgård. När väl den hemska sanningen uppenbaras för huvudpersonerna har våra rysarnerver redan kortslutits av audiell överbelastning.

Den amerikanska nyinspelningen är i det avseendet bättre, med en mer diskret musik som smyger in ett obehag under huden på oss. Men redan några minuter in i den lovande upptakten spolieras spänningen av rollbesättningen. Då kommer James McAvoy in i närbild för att som den brittiska busgubben Paddy avlossa sitt The Beast-varggrin från Split (2016). Ny rollfigur, samma rovdjur.

På ett italienskt semesterställe har han fått vittring på ett lättfångat byte i den amerikanska familjen Dalton: Louise (Mackenzie Davis), Ben (Scoot McNairy) och dottern Agnes (Alix West Lefler). Det enda som återstår för publiken att räkna ut är hur brutalt det kommer att sluta för hans offer.

I originalfilmen snärjer ett holländskt psykopatpar en dansk familj genom att snacka skit om svenskar som politiskt korrekta tråkmånsar. Nyinspelningen vänder på steken så att Paddy gör bort några danska torrbollar. En scen som signalerar att han och hans betydligt yngre fru Ciara (Aisling Franciosi) vågar sånt som Daltons aldrig skulle få för sig: att skamlöst utmana sociala normer.

Temat om ett hämmat par som möter sin gränslösa motsats har vi sett tidigare i Paul Schraders The Comfort of Strangers (1990) och Roman Polanskis Bitter Moon (1992). Då i en lyxigare inramning och med udden riktad mot sexuella tabun som partnerbyte och sadomasochism. Speak No Evil är den gråtristare medelklassversionen vars enda vassa scen på temat är då Paddy och Ciara fejkar en avsugning vid middagsbordet på en restaurang.

Sex har blivit en känslig historia i intimitetscoachernas tidevarv, men filmindustrin har inga som helst problem med våld – gärna groteskt och i närgångna bilder. På Paddy och Ciaras ensligt belägna lantställe i sydvästra England utmynnar därför de eskalerande konflikterna mellan värdparet och deras plågsamt välstädade gäster inte i sexuell förnedring utan i en Straw Dogs-liknande slutuppgörelse. Mindre knasigt än i den danska versionens taliban-stajlade final, men desto mer förutsägbart och därför en antiklimax.