Storbritannien 2005. Regi: Michael Winterbottom. S
kådespelare: Steve Coogan, Rob Brydon, Gillian Anderson, Shirley Henderson. Längd: 1:31.
”Det är en postmodern roman innan det fanns någon modernism att vara post.” Steve Coogan – i rollen som sig själv, Tristram Shandy och Shandys far Walter – reflekterar över Laurence Sternes självreflexiva romanserie om Tristram Shandy (1759–67). Runtomkring havererar filminspelningen av detta ”ofilmbara” verk. Den komiska poängen sitter perfekt.
Just här blir nämligen Michael Winterbottoms metafilm nämligen en perfekt spegel av Sternes verk. Hos bägge bryter nämligen livets mångfacetterade natur sönder deras ambitioner: Att i en berättelse fånga livets mångfacetterade natur. Samtidigt fångar filmen därmed just det som tidigare ansetts ofilmbart hos Sterne.
Romanseriens ironiska betraktelse över den intellektuellt uppblåste Shandy – berättaren i historien om sig själv – smälter dessutom perfekt samman med Coogans tidigare roller. Det är omöjligt att inte tänka på hans narcissistiske och skitviktige TV-programledare Alan Partridge när han guidar ett annat filmteam – de som ska göra extramaterialet till dvd-utgåvan – på inspelningsplatsen. Teamets intervjuare är Tony Wilson, tv-journalisten och Factory-grundaren som Coogan porträtterade som en andlig kusin till Partridge i Winterbottoms film 24 Hour Party People. Förstås.
Med andra ord är A Cock & Bull Story en film som kräver en viss kulturell förkunskap för att full ut kunna uppskattas som komedi. Det hjälper också om man sett tidigare metafilmer på liknande tema, exempelvis Jean-Luc Godards Föraktet (Le Mépris, 1963) eller Karel Reisz’ Den franske löjtnantens kvinna (The French Lieutenant’s Woman, 1981). Den som väntar sig en traditionell berättelse – med början, mitt och ett slut – kommer att bli besviken. Det märks på ett flertal filmsajter, där biobesökare rasar över filmens brist på struktur. Vilket just är poängen i sammanhanget.
Som cineast kan man däremot ha mycket roligt åt satiren över en kultur som blir alltmer självmedveten och självreflekterande i takt med att publikens mediemedvetenhet ökar. Där fiktion, som det här, spricker sönder i sömmarna under trycket av alla referenser. Och skådespelarna börjar undra hur de ska hitta ut från de rollfigurer som skräddarsytts för att passa just deras medieimage.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-04-21.
