Tid att älska – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Frankrike/Belgien, 2023. Les Temps d’aimer. Regi: Katell Quillévéré, Med: Anaïs Demoustier, Vincent Lacoste, Morgan Bailey, Paul Beaurepaire. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.05.

Ibland börjar en film med en knall som den aldrig hämtar sig ifrån. Tid att älska inleds med svartvita dokumentärbilder från de allierades befrielse av Frankrike under sommaren och hösten 1944. Bilder av glädje övergår i bilder av skadeglädje när ”tyskhororna” – kvinnor som haft kärleksförbindelser med Nazitysklands ockupationsstyrkor – straffas med att springa gatlopp efter att ha fått huvudena rakade, kläderna avslitna och hakkors målade på sina kroppar.

En av dem är Madeleine (Anaïs Demoustier). En tid senare hankar hon sig fram som servitris i en badort men avskyr sitt liv och tar ut det på sin ”tyskunge” Daniel (Hélios Karyo). En solig sommardag övergår dock filmen i färg när hon träffar den polioskadade rikemanssonen François (Vincent Lacoste), som just brutit upp från en homosexuell förbindelse. De två finner kärleken i det delad utanförskapet och gifter sig.

Filmens titel anspelar på Douglas Sirks krigsdrama Tid att älska, dags att dö (A Time to Love and a Time to Die, 1958), men handlingens premisser påminner en del om RW Fassbinders Maria Brauns äktenskap (Die Ehe der Maria Braun, 1979). Skuggan från den tyske officeren som gjort Madeleine gravid vilar tungt över familjen. Oälskade Daniel idealiserar honom och skulle gärna se att han dök upp som en hämnare från det förflutna.

Det hade faktiskt varit ett bättre alternativ än det konstlade och rumphuggna triangeldrama som nu utgör filmens andra akt. Då förälskar sig både François och Madeleine i afrikanamerikanske soldaten Jimmy (Morgan Bailey). Inte nog med att regissören-manusförfattaren Katell Quillévéré kastar in Jimmy som ett exotiskt sexobjekt, hon har ingen aning om vilken roll han ska spela i relationsdramat. Han förblir en parentes, en av flera.

Sista timmen forcerar sig igenom två decennier av växlande familjelycka för att avslutas i en krystad försoning mellan mor och son. Det blir också den enda tråden som knyts ihop i den här spretiga krönikan över människor och en tid som aldrig fördjupar sig i något eller någon.

Framförallt sviker Tid att älska öppningsbildernas löfte om att skildra den franska kollaborationspolitik som Madeleine fick schavottera för. Istället blir filmen själv ett symtom på det ”Vichy-syndrom” av förnekelse och glömska som historikern Henry Rousso skrivit om och Marcel Ophuls skildrat i dokumentären Ockuperat land (Le Chagrin et la pitié, 1969).