BIO. FILM NOIR. Regi: Rose Glass. Med: Kristen Stewart, Katy O’Brian, Dave Franco, Ed Harris. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.44.
”They’re young… they’re in love… and they kill people.” Reklamsloganen för Bonnie och Clyde (Bonnie and Clyde, 1967) skulle lika gärna kunna sättas på Rose Glass (Saint Maud, 2019) nya film Love Lies Bleeding. En thriller i klassisk noir-stil om ångande sex, kärlek som förbyts i svek och ond, bråd död i en värld där livet är billigare än ett ciggpaket.
Året är 1989, platsen en håla i New Mexico. På ett sunkigt skrotlyftarställe rensar Lou (Kristen Stewart) ett igenkorkat dass medan hon värjer sig mot den påflugna Daisy (Anna Baryshnikov), stans enda andra lesbiska tjej. Lou har myror i brallan av att försöka sluta röka men än mer av skitlivet i skuggan av sin avskydde far, traktens gangsterboss och hennes namne: Lou (Ed Harris).
En kväll kommer muskelpaketet Jackie (Katy O’Brien) till stan för en sista träningsperiod innan bodybuildingmästerskapet i Las Vegas. En kort blickväxling med Lou över skivstången och kärleken fångar dem i en ömsesidig endorfinkick. Snart hugger de inte bara in på varandras kroppar, de glider också in i ett steroidmissbruk som öppnar dörrarna till bortträngda aggressioner och plågsamma minnen av mord och övergrepp.
Marorna triggar en våldsspiral efter att Lous syster Beth (Jena Malone) misshandlas svårt av sin sadistiske make JJ (Dave Franco), Lou seniors favoriserade svärson. Vendettan hotar att söndra förhållandet mellan Jackie och Lou men kan också bli deras biljett till ett annat och bättre liv om Lou lyckas spela ut sitt trumfkort: insiderkunskapen om pappas smutsiga hemligheter.
Love Lies Bleeding är hundra procent skamlös pulp fiction med en skopa Freud-for-dummies i far-dotter-relationen mellan filmens båda Lou. Världen är ett kloakdike fylld av fula, skitiga och elaka människor. Glass vältrar sig i närbilder på gymmets svettiga kroppar, steroidsprutor som huvudpersonerna trycker in i röven på varandra och lustäckliga detaljer som Daisys metamfetaminfläckade tänder. I stort sett alla i filmen ser ut att ha stajlats av en Oscarsvinnare i dålig smak. Som biobesökare är man i flera scener tacksam över att hon inte valt att göra en luktfilm.
Priset tar Ed Harris med sin gubbhippiefrisyr – den löjligaste peruken sedan Javier Bardems pottklippning i bröderna Coens No Country for Old Men (2007) – och ansiktsfåror som skurits bråddjupa av en rostig gammal kniv. Han ser ut att ha kravlat upp från underjorden i New Mexicos stenöken, mer reptil än människa. På ytan uttryckslös tills rovdjursinstinkten vaknar, i en scen så våldsamt att han är tvungen att stilla sig med att käka upp sitt favorithusdjur.
Clint Mansells soundtrack är tidstypiska synttoner som blandar melankolisk ambient med kylig industrimusik och lättsamma popslingor. Då och då sticker han in låtfragment av tidens undergroundartister, som Throbbing Gristle (”Hamburger Lady”) och Martin Rev (”Whisper”). Passande för en romantiskt blodröd saga.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-08-02.