What Remains – Michael Tapper

STRÖMMAD HYR/KÖPFILM. Hong Kong/Finland/Storbritannien, 2022. Regi: Ran Huang. Med: Gustaf Skarsgård, Stellan Skarsgård, Andrea Riseborough, Magnus Krepper. Längd: 2.02. Finns på olika strömningstjänster.

Familjen Skarsgård har anlitat den kinesisk-brittiske multikonstnären Ran Huang att regissera engelskspråkig nordic noir av fallet Thomas Quick. Gustaf spelar huvudrollen som Mads Lake (det vill säga Quick). Andrea Riseborough gestaltar hans psykoterapeut Anna Rudebeck (egentligen: Birgitta Ståhle). Pappa Stellan gör kriminalinspektör Sören Rank (egentligen Seppo Penttinen), och Stellans fru Megan Everett-Skarsgård står för manus.

Varför alla i filmen döpts om är obegripligt. Varenda person och detalj i rättsskandalen är vida kända, alternativt ökända. Till exempel har Quicks varmt engagerade bror Sten-Ove Bergwall förvandlats till kylige och likgiltige Ralf (Magnus Krepper). Om det varit ett försök att göra ett allmängiltigt psykodrama av fallet är det en total missbedömning; intrycket blir bara knasigt.

Dessutom har svärtan skruvats upp till lyteskomiska proportioner, både bildligt och bokstavligt. Makabert betitlade What Remains är en glåmig föreställning i bilder så knapphändigt belysta att man behöver justera tv:ns ljusstyrka för att överhuvudtaget kunna se vad som händer. Och mörkret stannar inte där.

Filmen stiger ner i en jämmerdal där samtliga huvudpersoner har fötts ur Ingmar Bergmanska kalla sköten till en värld av ondska som gett dem obotliga trauman för resten av livet. Lake är fången i minnen av faderns sexövergrepp. Hans lika rubbade terapeut – en söndernött kliché redan i 1940-talets Hollywood – har också hon själsliga ärr från en hatad far och raggar ångestridna engångsknull i sin bil för att till varje pris bli med barn. Kriminalaren är förstås en frånskild alkoholist som tappat kontakten med sin dotter.

Dystopin kläs i regnruskig höst-vinter. Miljöerna är ensliga skogar och mentalsjukhus i brutalistisk betong som gjorda för att plåga mänskligheten. Filmen är, kort sagt, omöjlig att tala om i annat än raljanta formuleringar.

Enda ljuspunkten är Gustaf Skarsgårds heroiska insats. Han ger allt för att blåsa liv i handlingen medan Stellan går på autopilot som whiskyskrovligt snutvrak och Risenborough mest stirrar tomt ut i luften. Ovanför allihop svävar en bläckfisk i himlen. En variant på Bergmans spindelgud? En förrymd utomjording från ARRIVAL? En tom metafor? Jag sätter en slant på det sistnämnda.