Snuten i Hollywood: Axel F

STRÖMMAD FILM. ACTIONKOMEDI. USA, 2024. Beverly Hills Cop: Axel F. Regi: Mark Molloy. Med: Eddie Murphy, Joseph Gordon-Levitt, Kevin Bacon, Judge Reinholdt. Längd: 1.55. Netflix.

63-årige Eddie Murphy sällar sig 1980-talets grånade actionhjältar – Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone med flera – som vill göra en eller helst flera avskedsföreställningar på väg mot hollywoodstjärnornas elefantkyrkogård. I denna fjärde Snuten i Hollywood-film tar han oss på en åktur i minnenas allé för att visa att hans buspojkesnut Alex Foley fortfarande är mästaren i att kläcka oneliners, klå skurkar och driva polisledningen till vansinne. Helst samtidigt.

Men nu vill han också, likt de biffigare kollegorna, flexa sina dramatiska muskler för att knipa en och annan tår. Så vi ska förstå att Foley döljer djupare lager under sin flabbiga yta, tänk lökmetaforen i SHREK. Abrakadabra, vår huvudperson har en försummad dotter i Los Angeles-advokaten Jane (Taylour Paige) som han kan rädda undan livsfarliga skurkar. Så att hon i sin tur kan förlåta såväl honom som genren för gamla grabbiga synder.

Handlingen börjar som i originalfilmen med en biljakt genom den vintriga rostbältesruinen Detroit. Eller rättare sagt en snöplogsjakt för att variera den skojfriska massförstörelseorgien som popcorngemytligt nog varken dödar eller skadar någon oskyldig. För att riktigt understryka att vi är tillbaka i den åttiotalsnostalgiska sagobubblan har producenten Jerry Bruckheimer satt in sin sedan 28 år avlidne partner Don Simpsons namn i förtexterna.

Strax byts prologens proletära grådask mot den soliga dekadensen i Los Angeles, och den fyrtio år gamla temamusikens gympapeppiga syntpopslinga tonar in. Intrigen kring ett SIM-kort med nya bevis i en mordutredning känns också bekant. En repris på datorstenålderns thrillerjakter efter disketter.

Trubbelmagneten Foley tar det coolt, cruisar och flinar sig genom fåntrattskabinettet av lyxhemmafruar och deras hundbäbisar på Rodeo Drive. Han behöver inte hitta buset; de hittar honom. Mycket riktigt är jakten strax igång igen. Och bakom gatans hantlangare döljer sig den korrumperade snuten Grant, ännu en i raden av Kevin Bacons många sliskiga skurkporträtt.

Mellan varven återförenas Foley med välbekanta ansikten från tidigare filmer, nu så gamla att de är färdiga för åldringsvården: karikatyrbögige konsthandlaren Serge (Bronson Pinhot), koleriske snutkollegan Taggart (John Ashton), här uppgraderad till stationschef, och dennes jovialiske ex-partner Rosewood (Judge Reinhold). Bredvid dem ser Murphys Foley oförskämt ungdomlig ut, som om han legat nedfrusen sedan senaste Snuten i Hollywood-filmen. Vilket också är meningen.

Australiske reklamfilmaren Mark Molloy är en spelfilmsdebutant med ett bildspråk som är närmast fanatiskt troget de tidigare filmerna. Färgerna är glassiga, ultravåldet och stuntninslagen lättsamma, storyn oförarglig. En somrig förströelse. Småkul för stunden. Men inte mycket mer.