Benedict Cumberbatch har aldrig varit bättre än i miniserien PATRICK MELROSE, och i Netflix-produktionen Eric spelar han den andliga tvillingen Vincent. Han är en självupptagen blandmissbrukare hemsökt av minnena från uppväxten i en dysfunktionell överklassfamilj med en manipulativ mor (Phoebe Nichols) och en känslomässigt bottenfrusen far (John Doman). Skillnaden är att Vincent förverkligat den amerikanska drömmen om en framgångsrik karriär, familjelycka och – eftersom vi är i New York 1985 – om att ha råd med en lägenhet på Manhattan.
På jobbet och i hemmet beundras han som geniet bakom det Sesame Street-liknande barnprogrammet Good Day Sunshine. Privat är han raka motsatsen till sina solskensglada dockor, en folkilsken koleriker som förmörkar tillvaron för alla i sin väg.
Det dröjer inte länge innan Vincent lyckats stöta bort alla i sin närhet: kollegor, vänner, familjen. Han sparkas från jobbet. Hustrun Cassie (Gaby Hoffman) söker kärleken hos någon annan. Värst av allt, sonen Edgar (Ivan Morros Howe) spårlöst på sin väg till skolan några kvarter bort.
Kvar på Edgars skrivbord ligger teckningen av monstret Eric med en spritflaska i handen. Bilden träffar Vincent rakt i hjärtat och monstret tar fysisk gestalt inför hans fyllefantiserande ögon. Tillsammans går de på jakt efter Edgar genom New Yorks gator, där Eric med sardoniska kommentarer blir språkrör för Vincents dåliga samvete.
Serieskaparen Abi Morgan, med manus till filmer som Shame (2011) och Suffragette (2015) på sitt CV, har en originell idé och skådespelare som gjorda för ett prisregn över serien. Det vill säga om hon haft något av Terry Gilliam eller Charlie Kaufmans känsla för magisk realism och anarkistisk humor. Nu får vi aldrig följa med in i Vincents sagovärldsbubbla, och Eric blir aldrig den vasstungade sanningssägaren Vincent (och serien) kräver. Fantasilöst i en berättelse om fantasins makt att förgöra oss med vanföreställningar men också att läka oss med insikter om roten till det onda.
Som om det inte var nog, flaxar Morgan ur i skildringar av 1980-talets politiska korruption, böghat och rasism inom poliskåren och den epidemiska utbredningen av aids. Ett sidospår handlar om afrikanamerikanske polisen Michael Ledroit (McKinley Belcher III) som, vid sidan av att utreda fallet med försvunne Edgar, vårdar sin döende vite partner. Ett annat avslöjar hur en knarksmugglande borgmästare (Jeff Hephner) kör ut hemlösa från stan, underförstått mot betalning från gentrifieringshugade fastighetspekulanter som Vincents far Robert.
Det här är ämnen bland annat The Wire (2002–08) och Angels in America (2003) fördjupat sig i men som Morgan bara surfar på ytan av. Förutom att distrahera från storyns kärna, drar de hafsiga utflykterna ner helhetsintrycket. Och inte blir det bättre av en final så banalsentimental att jag storknar.
Svagheterna till trots är serien sevärd för Cumberbatch tragiska porträtt av ett mänskligt haveri. En människa som deformerats av sina sjuka föräldrar – vi anar att mamma Anne gjort sig skyldig till Münchhausen by proxy – och som låter hela världen betala priset för sitt trasiga inre. Hans nästan sex timmar långa avgrundsvrål från själens mörkaste vrår får emellertid ingen genklang i Abi Morgans håglöst lunkande berättarstil.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-06-03.
Eric
STRÖMMAD MINISERIE I SEX AVSNITT. PSYKOLOGISK THRILLER. USA/Storbritannien, 2024. Skapad av: Abi Morgan. Med: Benedict Cumberbatch, Gaby Hoffmann, Ivan Morris Howe, McKinley Belcher III. Längd: 0.55/avsnitt. Netflix.