I Am Number Four – Michael Tapper

USA 2011. Regi: D.J. Caruso. Skådespelare: Alex Pettyfer, Dianna Agron, Timothy Olyphant, Teresa Palmer. Åldergräns: 11 år. Längd: 1.50.

Med Michael Bay (Transformers) som producent talar vi knappast subtiliteter. Det här är stenhård förpackningskonst av produktplaceringar, tonårsklichéer och specialeffekter när unga bildsköna skådespelare möts i en Twilight-romans, där goda och onda utomjordingar har ersatt vampyrer och varulvar. Pittacus Lore (pseudonym för Jobie Hughes & James Frey) står för romanförlagan, även om man kunde ha slagit vad om att manuset skrivits under en kafferast på filmbolagets marknadsföringsavdelning.

Gymtränade hjärtekniparen Alex Pettyfer spelar en utomjording på flykt undan elaka, tatuerade skinnskallar från Mogador som gillar västernperiodens dusterrockar och har ett akut behov av tandreglering. I jakten på gömställen kommer Alex till Ohio-hålan Paradise, som han under en första deppig period tycker borde heta Ironic. Men så träffar han Sarah (Dianna Agron) samtidigt som han börjar få rätt på sina superkrafter.

Berättelsen innehåller varken mer humor eller överraskningar än så här. Det är så slätstruket och programmatiskt att filmen kunde stå som illustration för uppslagsordet likgiltig. När de unga tu äntligen får till en kyss kommer jag osökt att tänka på miljöförstöringens hormonstörande effekter. Alla inblandade i filmen förefaller nämligen vara offer för kemisk kastrering.