Sanningen om Rödluvan – Michael Tapper

USA 2005. Hoodwinked. Regi: Cory Edwards. Röster: Anne Hathaway, Glenn Close, Patrick Warburton, Jim Belushi. Längd: 1:20.

Med Sanningen om Rödluvan har bröderna Weinstein anslutit sig till dansen kring filmindustrins nya guldkalv: datoranimerad barnfilm i gatsmart uppdatering. Kurosawas Rashomon korsas med oräkneliga deckarklichéer när Rödluvan, Vargen, Farmor och Skogshuggaren anhålls som misstänkta i en brottsutredning om stulna kakrecept. Under polisförhören berättar de sedan vitt skilda och skruvade versioner av den klassiska sagan.

Idén är inte så dum, och en bit in i upptakten ser det riktigt lovande ut. Tempot är högt. De taskiga vitsigheterna peppras fram i maskingevärshastighet. En maniskt joddlande get (Benjy Gaither) med bräkande vibrato och en oändlig samling utbytbara hornprydnader för alla tänkbara sammanhang stjäler handlingen för några minuter med ett hysteriskt musikalnummer.

Men filmen går strax i baklås. Sagofigurernas självmedvetna skämtande om den absurda värld de lever är så gott som söndertröskade av betydligt roligare filmer, som ”Bleka dödens minut”, Vem satte dit Roger Rabbit? och Shrek. Sanningen om Rödluvan har inget att lägga till mer än att dra valserna en gång till.

Så snart country-geten och de andra smålustiga bifigurerna försvinner ur handlingen inser vi hur trista huvudpersonerna egentligen är. Särskilt som deras cool-stajling till bland annat kampsportmästare och extremsportutövare ser ut att ha gjorts efter en söndagsskolebroschyr snarare än av någon i närkontakt med dagens ungdomskultur. Och vad har det sunkiga syntblippandet från 1980-talet i filmen att göra?

Märkligast är ändå den fult grovhuggna teckningsstilen, som mest påminner om Pixars tidigaste försök med datoranimation för 20 år sedan. Inte minst där måste Weinstein-bröderna göra avsevärda förbättringar för att kunna ta upp konkurrensen med Pixar och DreamWorks.