Jakt – Michael Tapper

BIO. THRILLER. Sverige, 2024. Regi, manus: Sarah Gyllenstierna efter Mats Wägeus roman Jakt på ett vitt fält (1986). Med: Ardalan Esmaili, Jens Hultén, Magnus Krepper. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.36.

Richard Conells prisbelönta novell The Most Dangerous Game (1924), om jakt på människor som bytesdjur, har inspirerat otaliga tv-episoder, videospel och filmer, bland andra READY OR NOT och THE HUNT. Oavsett om Mats Wägeus haft storyn i tankarna eller inte när han skrev den här filmens romanförlaga, Jakt på ett vitt fält från 1986, så ligger den någonstans i vårt kollektiva omedvetna. Tillsammans med varulvsmyten och andra historier om människan som människans varg.

Långfilmsdebuterande Sarah Gyllenstierna berättar om ett crescendo av vansinne som utmynnar i ett slut öppet för tolkningar. Handlingen inleds med att nybörjarjägaren Alex (Ardalan Esmaili) följer med sin chef Greger (Magnus Krepper) på en jakthelg hos dennes kompis Henrik (Jens Hultén). Stället ligger inte oväntat ensligt vid en sjö i skogen, bortom all mobiltäckning.

Det som utspelas är som gjort för både skräck och action, och det finns sådana inslag men de dominerar inte dramaturgin. I stället övergår dramat till en psykologisk thriller med inslag av homoerotik, machismojargong och tävling mellan de tre männen. Veteranjägarna Greger och Henrik är de som sätter spelreglerna för jakten och inviger den storögde Alex i jaktens riter och mysterier, som alla tycks bottna i en föreställning om att jägaren och bytet ingår i ett slags sexuell förening av liv och död under jakten.

Alex är till en början outsidern, underordnad de två alfahannarna, tills han visar både skjutskicklighet och en handlingskraft som stör maktordningen. När de en dag vaknar upp till en tyst skog, utan fågelsång, tom på byten, är det han som driver på att jakten ska fortsätta. Men nu ska de jaga varandra i stället.

Jakt bygger på ett enkelt uppslag med en tydlig metafor om människans rovdrift på allt liv, ytterst sig själv. Som gjort för en kortfilm men så pass effektfullt berättad med en trio skickliga skådespelare att den håller åskådaren fängslad under en och en halv timme.

Det stämningsfulla och efterhand ödesmättade fotot börjar i solig dag och hoppfull gryning för att vända till skymning och natt i bleka färger. Ljudbandet har sparsamt med musik och mot slutet långa stunder av ekande tystnad i den livlösa skogen. Än mer hotfullt då det bryts mot ljuden från männens rörelser och andetag. Ett passande rekviem för den värld Rachel Carson varnade oss för i sin klassiska miljödebattbok Tyst vår/Silent Spring från 1962.