Just My Luck – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Donald Petrie. Skådespelare: Lindsay Lohan, Chris Pine, Samaire Armstrong, Bree Turner. Längd: 1:48.

Unga karriäristen Ashley surfar på en osannolik tur genom reklambranschens glamourösa såpavärld. Där mäts kreativitet i förmågan att ordna framgångsrika marknadsföringspartyn. Begåvning likställs med att så effektivt som möjligt slicka sig uppåt i företagshierarkin.

Chris är hennes katastrofförföljda motsats. Alltför socialt fumlig och naiv för att blir framgångsrik, schabblar han ideligen bort sina försök att som manager lansera (det verkliga) britpopbandet McFly till Det Stora Skivbolaget. Under ett romantiskt möte skiftar emellertid lyckan mellan Ashley och Chris i samma ögonblick som deras tungor korsas.

Filmens pryda sexualitet, förlegade könsroller och dumreaktionära version av den amerikanska drömmen som resultatet av att vara välsignad med ständig tur får mig att undra från vilket decennium det här manuset har tinats upp. Inte ens 1950-talets Doris Day-filmer eller Lucy Show-avsnitt kan mäta sig med scenariot i Just My Luck när det gäller efterbliven samhällssyn eller banal genredramaturgi.

Värre än så är den kompakta komiska obegåvningen såväl framför som bakom kameran. Smärtsamt ytliga rollgestalter, total förutsägbarhet i handlingen och urtrist dasshumor är bara några ingredienser som kvalificerar Just My Luck för giftstämpel. Knappast förvånande har filmen varit en rungande flopp i hemlandet, och den förtjänar sotdöden även här. Frågan är om den ens kvalificerar sig som fyllnadsmaterial till kabel-tv eller i videobutikshyllan.