Blix not Bombs – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige/Tjeckien/Tyskland, 2023. Regi: Greta Stocklassa. Med: Hans Blix, Greta Stocklassa. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.23.

Hans Blix, snart 96 år gammal, och Jan Eliasson, snart 84, är Sveriges sista stora namn inom Förenta nationerna och internationell politik. Med deras farväl tystnar vårt land som en självständig, humanistisk röst i världen. Dokumentären Blix not Bombs är en påminnelse om en svunnen tid med svenska politiker av intellektuell rang och självklar integritet som idag lyser med sin frånvaro.

Filmen är ingen biografisk exposé utan koncentrerar sig på Blix roll som ordförande för FN-kommissionen UNMOVIC (United Nations Monitoring, Verification and Inspection Commission), grundad 1999 med uppdrag att undersöka Iraks lager av massförstörelsevapen: biologiska och kemiska stridsmedel, långdistansmissiler och kärnvapen. Kommissionen tillkom efter Kuwaitkriget (1990–91) med efterföljande amerikanska bombaktioner mot Iraks vapenindustri, bland andra Operation Desert Fox 1998.

Attentatet mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 gjorde Blix och UNMOVIC världskända. George W. Bushs regering misstänkte Irak. Det trots att islamistiska terroristnätverket al-Quaida, som tog på sig dådet, hade sin bas i Afghanistan, femton av de nitton flygkaparna var saudier och organisatören Mohammed Atta var egyptier.

Inga bevis fanns för att Saddam Hussein hade gett något stöd åt al-Quaida. Tvärtom hade hans regim bekämpat all form av islamism i landet. Vita Huset trummade då upp hotet från landets påstådda massförstörelsevapen. Problemet var att UNMOVIC:s inspektioner aldrig hittat några.

Alla presidentens män fick därför fabricera bevis för att vapnen ändå fanns, och de piskade upp en hatkampanj för att utmåla Blix som en naiv, rent av korkad, svensk vekling. En del borgerliga debattörer stämde in, däribland Per Ahlmark, som i Wall Street Journal strax innan invasionen kallade sin folkpartikamrat för ”fegis”. Resultatet av Irakkriget 2003–07 blev dryga miljonen döda, inbördeskrig mellan olika religiösa grupper, uppkomsten av IS och ett stärkt Iran. Samt inte ett enda upphittat massförstörelsevapen.

Regissören Greta Stocklassa har i Blix en vänlig men rättfram samtalspartner. Han skräder inte orden om Vita Husets lögner, som idag ser ut att ha förebådat Putin-regimens mångfalt större desinformationsindustri kring invasionen av Ukraina. Men han blir också irriterad på Stocklassa för att hon stjäl tid från hans arbete på debattboken A Farewell to Wars (2023).

Irriterad blir även jag, men då på regissörens koncentrationssvårigheter. Stocklassa tränger in sig själv i berättelsen med nostalgiska bilder från sin uppväxt i ”trygga Sverige”, egna köksbordsfunderingar, intetsägande reaktionsbilder och ett obegripligt sidospår då hon hjälper Blix att handla i kvartersbutiken. Den speltiden hade hon med fördel kunnat ägna åt en djupare analys av de historiska händelser som Blix not Bombs nu bara skildrar delar av.