Ryuichi Sakamoto: Opus – Michael Tapper

BIO. MUSIKDOKUMENTÄR. Japan, 2023. Regi: Neo Sora. Med: Ryuichi Sakamoto. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.43.

Ensam i en mörk inspelningsstudio sitter Ryuichi Sakamoto (1952–2023) vid en flygel. Vi ser honom i halvskugga, belyst endast av en lampa snett ovan till vänster om hans huvud. Under de första tonerna i ”Lack of Love” åker kameran sakta in mot hans ryggtavla innan filmen fortsätter i ett stillsamt montage av bilder på en musiker som blir ett med sitt instrument.

Ryuichi Sakamoto: Opus följer på Ryuichi Sakamoto: Coda (2017), porträttet av hans liv, verk och konstnärliga ideal. Opus är en hundra minuter lång konsert med tjugo musikstycken ur hans karriär, från Yellow Magic Orchestra 1978 via kompositioner för film till det sista, meditativa soloalbumet 12 från i fjol.

Till skillnad från hur han komponerat sin filmmusik för att bidra till regissörernas visioner, får hans regissör, sonen Neo Sora, och filmfotografen Bill Kirstein här anpassa sin bildkonst efter kompositörens vision. Och den är sträng, närmast asketisk, sannolikt under påverkan av den franske filmregissören Robert Bressons estetiska ideal i boken Anteckningar om cinematografin (1975) – av Sakamoto kallad ”min bibel”.

Bilderna är svartvita, kameraåkningarna och klippningen följer musikens skiftande temperament. Det är ingen film för rastlösa utan för den som vill ta farväl av en musiker så kompromisslös att han, inspirerad av Andrej Tarkovskijs Solaris (1972), åkte till Antarktis för att spela in ljudet av vatten. Döende i cancer på våren 2023 var han för sjuk för en sista livekonsert. Därför höll han sitt eget rekviem framför kameran under åtta dagar i japanska tv-bolaget NHK:s studio 509 – av honom ansedd som landets bästa.

Sakamoto är tydligt märkt av sjukdomen, men vid flygeln är det som om får kroppen nytt liv av musiken. Fingrarna dansar graciöst fram över tangenterna, ansiktsmusklerna spelar med i varje skiftning. Inte ens när han kommer av sig under den improvisatoriska delen av ”Bibo no Aozora” – komponerad till Alejandro González Iñárritus film Babel (2006) – släpper koncentrationen medan han kämpar med sin perfektionism för att hitta rätt klanger.

Om man ska vara kritisk, har musiken en slagsida åt tragisk romantik. Det kan delvis skyllas på valet att framföra de mest kända styckena för film – Nagisa Oshimas Merry Christmas, Mr Lawrence (1983), Bernardo Bertoluccis Den siste kejsaren (The Last Emperor, 1987; Oscarsbelönad) och Den skyddande himlen (The Sheltering Sky, 1990) – alla utformade för att smälta, ta samman med filmernas teman och stämningar. Mot slutet är det som om han kom på sig själv med att karriären varit mer mångfacetterad genom att spela ”Happy End” från YMO-albumet BGM.

Inför ”Opus – ending”, filmens sista stycke, tänds ljuset i studion. Sakamoto börjar spela men försvinner plötsligt. Tangenterna själva avslutar stycket. Vi hör steg ut från studion. Texten ”Ars longa, vita brevis” (”Konsten är lång, livet kort”) visas till skira klanger från handcymbaler och applåd med en hand.