Route Irish – Michael Tapper

Storbritannien/Frankrike/Italien/Spanien/Belgien 2010. Regi: Ken Loach. Skådespelare: Mark Womack, Andrea Lowe, John Bishop, Trevor Williams. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

Route Irish är vägen mellan Bagdads internationella flygplats och Green Zone, den av ockupationsstyrkorna kontrollerade stadskärnan. Vägen har kallats världens farligaste på grund av alla gerillaattackerna som förekommit där efter invasionen 2003. Här börjar berättelsen med döden för Frankie (John Bishop), en av de 50 000 privatanställda soldater och livvakter som genom den irakiska marionettregimens så kallade Order 17 arbetar under åtalsimmunitet.

Ken Loach (Frihetens pris) står som alltid solidarisk med dem på samhällspyramidens botten. Men den här gången utmanar han våra sympatier i porträttet av Fergus (Mark Womack), Frankies bäste vän och kollega med lång erfarenhet av mord, tortyr och svinande i säkerhetsföretagens tjänst. När han förstår att Frankies uppdragsgivare döljer något går han på hämnarstråt.

Att ta med sig kriget hem är ett tema vi känner från Taxi Driver och First Blood. Men även om filmen innehåller blodiga uppgörelser på hemmaplan så stannar Loach och hans ständige manusförfattare, Paul Laverty, inte vid krigstraumat som en brittisk angelägenhet. De verkliga offren är den miljon irakier som förlorat livet de senaste sju åren, många i mötet med privatarméer som Blackwater, ett namn så blodbesudlat att företaget döpt om sig till Xe.

Bilderna från laglöshetens Bagdad, där civilbefolkningen är ständigt utsatt för godtyckligt våld från privatarméer som ser jobbet som ett videospel, är filmens mest omskakande. Desto plattare är dessvärre Loachs berättande på hemmafronten. Mycket tack vare Womacks nerviga spel som en vandrande bomb hålls ändå spänningen vid liv.

Som vanligt har Loach ett rikt porträttgalleri av bifigurer i minnesvärda vardagsscener. Scenen när Fergus ledsagar en vän till en fotbollsmatch med blinda är en sådan, en kort stund av lycka som gör huvudpersonens tragedi desto större. Med hämnden följer ingen försoning, bara bekräftelsen på att han aldrig kan få tillbaka sitt gamla liv, sitt gamla jag.