USA 2006. Regi: Michael Mann. Med: Colin Farrell, Jamie Foxx, Gong Li, Naomie Harris, Luis Tosar, Barry Shakaba Henley, Ciarán Hinds. Längd: 2:14.
Glöm TV-serien. Miami Vice, modell 1984-89, var en MTV-präglad följetong i dåtidens neon noir-stil: modekläder, hipp konst och hitlistemusik från yuppiekulturens värld av lyx och grälla pastellfärger. Till och med svärtan var blankpolerad och glamorös.
När nu mannen bakom serien, Michael Mann, uppdaterat handlingen – löst baserad på avsnittet Smuggler’s Blues från seriens första säsong – till 2006 års samhällsklimat återstår bara noir. Solkig och rännstensskitig.
Återförenad med Collateral-fotografen Dion Beebe fångar Mann snutarnas nattvärld i Miami och knarkexportstaden Ciudad del Este i kvasidokumentär stil. Korniga bilder, perspektivförvrängande telelinser, handkamera och skruvade färger anknyter såväl till 1970-talets vardagsrealistiska polisfilmer (French Connection, Serpico) som nutida polisserier (The Wire, The Shield).
Scener som polisernas nattliga möte på taket till ett parkeringshus i början av filmen är typisk för Mann: Mot en suddig bild på ett kontorshus dränkt i vit neonbelysning ser vi först männen som svävande silhuetter innan dialogen börjar. Bildkompositionen är nästan abstrakt, ett landskap dominerat av postmodern brutalarkitektur befolkad av marionetter.
Känslan av opersonlighet och känslokyla förstärks av att även de intima dialogscenerna går i liknande stil. Colin Farrells Crockett och Jamie Foxxs Tubbs slusksnutar är inga posörer av Don Johnson och Philip Michael Thomas snitt. I stället är de militärt disciplinerade och uppslukade av sina arbeten som knarkspanare. Någon egentlig personlighet verkar de inte ha.
Publikens sympatier flyttas därför intressant nog över på kärlekstörstande gangsterprinsessan Isabella (gestaltad av den självlysande Gong Li), som under sin psykopatiske boss och älskare, Montoya (övertygande spelad av spanjoren Luis Tosar), inleder en riskabel förbindelse med Crockett. Likt Ingrid Bergman på sin tid kan Gong som få andra förmedla en inre känslovulkan bakom ett förföriskt yttre
Tyvärr slår gnistorna bara från hennes håll. Det hade varit både djärvare och dramatiskt bättre att låta Foxx ta Farrells roll och viceversa. Foxx har långt större pondus och närvaro i filmen än den bleke Farrell. Och så hade vi sluppit ännu en snutfilm med den svarte snuten som hjälpreda och bifigur.
Som filmen nu ser ut, spelar Farrells Crockett en långt viktigare roll i för upplösningen och han har minst 20 minuter längre utrymme för sin romans.
Ytterst dras ändå betyget ner av den melodramatiska finalen, där alla realistiska ambitioner åker ut genom fönstret för en konventionell slutstrid och några hjärtekniparbilder av de älskande. Det är en trist och publikfriande eftergift som svär mot tonen i resten av filmen.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-08-11.