The Zone of Interest – Michael Tapper

BIO. DRAMA. USA/Storbritannien/Polen, 2023. Regi, manus: Jonathan Glazer efter Martin Amis roman med samma namn. Med: Christian Friedel, Sandra Hüller, Ralph Herforth, Daniel Holzberg. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.

Det är sommar i paradiset för familjen Höss. Solen skiner från en klarblå himmel. Trädgårdens alla växter står i blom. Familjen har picknick nere vid floden. Leker och nojsar, plockar bär.

Dagen efter firar man pappa Rudolfs (Christian Friedel) födelsedag. Men jobbet kallar och han skyndar från familjens villa till andra sidan muren. Där askan som göder mamma Hedwigs (Sandra Hüller) rabatter kommer från, liksom alla skrik och skott som ibland bryter in i småpratet vid kaffet.

Det har sina sidor att bo granne med Auschwitz under utrotningen av judar, homosexuella, romer, kommunister och andra ”undermänniskor”. Fast lägerchefen Rudolf väljer att se saken från den ljusa sidan: ”Livet vi njuter av är helt klart värt uppoffringarna”.

Hedwig delar hans entusiasm. Hon får fina kläder beslagtagna från lägrets nyanlända. De enklare plaggen delar tjänstefolket på, men minkpälsen behåller hon för sig själv. Något att skryta med när hon träffar fruarna till andra SS-officerare.

Jonathan Glazers (Under the Skin, 2013) nya film The Zone of Interest bygger löst på Martin Amis roman med samma titel (”intressezoner” var områdena kring koncentrationslägren). Borta är bokens kärlekstriangel, kvar är skalet: nazismens banala ondska som genomsyrar vardagen hos Höss.

Vi hör inga fraser ur Mein Kampf (1924). Förintelsens logik är en del av huvudpersonernas livshållning. Rudolf ser sig själv som ”den slutliga lösningens” kreativa arkitekt, en av samhällets strävsamma, närande krafter som vill städa bort de tärande – parasiterna. Tillsammans med ingenjörer grunnar han oupphörligen på nya tekniska lösningar för att effektivisera löpandebandmetoden på utrotningen.

Familjen Höss förkroppsligar naziideologins kärna om den ariska övermänniskans plikt att ta ”undermänniskornas” liv, land och tillhörigheter för att kunna erövra sitt rättmätiga ”livsrum”. Så självklar för dem att de ser sin kriminalitet som välgärningar också mot sina offer. I en scen säger Hedwig i förbigående till en av de judiska flickorna i tjänstefolket: ”Jag kan låta min man sprida din aska över åkrarna i Babice.” Ett hot i flickans öron, men ett godhjärtat löfte i hennes egna.

I intervjuer understryker Glazer att handlingen utspelas i dåtid men speglar vår samtid, våra egna undanflykter och vår likgiltighet inför det som utspelas på tröskeln till våra egna hem. Krigen. Flyktingkatastroferna. Massutrotningen av den biologiska mångfalden. Klimatförändringarna som ödelägger våra barns framtid.

Det bekväma medelklasslivet Rudolf kliver in i efter att ha låtit tvätta sina blodiga stövlar skulle kunna utspelas i otaliga andra villor runt om i världen. Större delen av handlingen är filmad med hjälp av ett tiotal fasta kameror som satts upp i och kring huset, inte olikt en modern dokusåpa. Bilderna är förrädiskt idylliska så länge man inte tänker på vad som händer på andra sidan muren.

Ljuden från massmordsmaskinen tränger sig visserligen på, men ögats makt över tanken hotar att göra dem till ett bakgrundsbrus. Förintelsens dödsvrål som skvalradio. Filmen börjar därför med en lång svart bild till en ouvertyr av experimentmusikern Mica ”Micachu” Levy mixade med ljud från utrotningslägret och fågelsång. Några gånger bryts handlingen av med en svart eller röd bild medan ljudbilden skruvas upp.

Mot filmens slut ser vi hur Rudolf Höss stannar upp för att kräkas, ett förebud om hans halvhjärtade omvändelse under galgen – bokstavligen – innan han hängdes den 16 april 1947 ett stenkast från sin tidigare bostad. Han skyllde brutaliteten i Auschwitz-komplexet på sin överordnade Heinrich Himmler, på sina lägervakter, på judiska kapos. Och förresten hade minst en miljon av de 3,5 miljonerna lägret skördade avlidit av svält och sjukdom. Testamentet från en ynkrygg och psykopat.