The Squid and the Whale – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Noah Baumbach. Med: Jeff Daniels, Laura Linney, Jesse Eisenberg, Owen Kline. Längd: 1:28.

Denna Noah Baumbachs fjärde film som regissör-manusförfattare – debuten hette Kicking and Screaming (1995) – blev hans internationella genombrott. En av producenterna heter Wes Anderson, som han skrev The Life Aquatic with Steve Zissou tillsammans med. I övrigt utfaller alla jämförelser till Baumbachs fördel.

Bägge regissörerna har en förkärlek för intellektuella, konstnärliga och bohemiska storstadsfamiljer. Men, som här, har Baumbach ingenting av Andersons sockrade och tillrättalagda tokrolighet. I hans värld är humorn verkligen svart, ibland fysiskt smärtsam och långt ifrån attraktiv. Men just därför också genuint rolig, även om skrattet ofta fastnar i halsen.

Den delvis självbiografiska handlingen refererar till Noahs uppväxt på 1980-talet i Brooklyn som kändisbarn till författaren Jonathan Baumbach och filmkritikern Georgia Brown. I filmen heter de Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney) Berkman. Äldste sonen Frank (Jesse Eisenberg) – filmens kanske minst smickrande porträtt – är den rollgestalt som utgår från Noah själv.

Som så ofta i familjeskildringar är det faderns uppblåsta självbild som kastar de mörkaste men också intressantaste skuggorna. Han är en New York-salongernas föredetting, en stjärna som fallit från litteraturens stjärnhimmel ner i en skrivkrampande jättebabys kropp: hänsynslöst narcissistisk, amoralisk, lynnig och oavbrutet självömkande. Daniels mimik är utsökt när han med pompös självklarhet förklarar Kafka som sin föregångare och avfärdar romanen Två städer som ”minor Dickens”.

Under den uppslitande skilsmässa som dominerar filmens handling, tar Walt faderns parti och blir hans mest brinnande apostel. Problemet är att Walts sofistikering enbart är en löst påhängd kostym utan innehåll, ett komiskt tema vi känner igen från Woody Allen. Följaktligen hamnar Walt snart i situationer där han försöker imponera genom att kalla novellen Förvandlingen för ”Kafka-liknande” och utge sig för att ha skrivit Pink Floyd-låten ”Hey You”. Ändå är detta bara mindre pinsamheter i filmens orgie av komiskt vältajmad social förnedring.

Tyvärr förblir mamma Joan (bokstavligen osminkat spelad av Linney) alltför diffus i konturerna. I kontrast mot pappa egomonstret framstår hon som nästan överjordiskt ädel. Ändå finns det scener som signalerar något annat, till exempel hur hon väljer att inte se 12-årige Franks (Owen Kline) uppenbara psykiska problem. Här backar Baumbach lite fegt in i en konventionell myt om den goda modern.

Genomgående är dock The Squid and the Whale ett lysande ensemblestycke och en efterlängtad karaktärsstudie i en tid när rollgestalter på film börjar bli tunnare än manuspapperet de är skrivna på. Baumbach är definitivt en filmskapare värd att lägga på minnet.