The Old Oak – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Storbritannien/Frankrike/Belgien, 2023. Regi: Ken Loach. Med: Dave Turner, Ebla Mari, Claire Rodgerson, Trevor Fox. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.53.

Efter en sextio år lång karriär i film och tv– kantad av festivalpriser och hedersdoktorat – hotar 87-årige Ken Loach med att The Old Oak kan bli hans sista film. Det meddelade han redan 2014 efter JIMMY’S HALL. Men då fick högerpopulismens frammarsch både hemma och utomlands honom att tänka om. Eftersom den utvecklingen ser ut att fortsätta, så lär socialisten Loach också fortsätta skildra dess förödande framfart trots sin sviktande synförmåga. Man behöver bara ett öga för att se genom en kamera, som han sade med en blinkning i en intervju nyligen för The Guardian.

The Old Oak är en på alla sätt typisk Loach-film, gjord med mångåriga medarbetare som producenten Rebecca O’Brien, kompositören George Fenton och manusförfattaren Paul Laverty. Den skenbart enkla socialrealistiska stilen är densamma. Återhållsam. Lågmäld. Skyndar långsamt i klippningen för att låta det intima kameraarbetet finmejsla personporträtten. Motsatsen till den aggressiva berättarteknik Loach anser dominerar dagens filmberättande.

Hans konstnärliga motto är att dramatiken ska komma från historier vi annars aldrig ser på bio eller tv. Berättelser om människor på botten av ett omänskligt samhälle och deras kamp för att överleva. Rättframt och uppriktigt skildrade, gripande utan varken billig cynism eller tårmjölkande sentimentalitet.

The Old Oak är namnet en förfallen pub i Durham där gruvarbetare en gång fann vänskap och kärlek, ordnade fest för allt från bröllop till begravning, höll strejkmöten på 1980-talet och organiserade kollektiv matlagning när alla i byn gick på strejkkassa. En motståndsficka till försvar mot Thatcher-regeringens krig mot fackföreningsrörelsen.

Fyrtio år senare har solidariteten lämnat plats för hat mot den nya, etnifierade underklassen av fattiga immigranter. I det förgiftade klimatet anländer den unga fotografen Yara (Ebla Mari) i spetsen för en busslast flyktingar från Syrien till den döende byn. Misstänksamhet och våld hänger i luften, men pubägaren TJ Ballantyne (Dave Turner), en kvinnlig hjälparbetare och några gamla fackföreningskämpar ser parallellen till sina egna ödelagda liv.

Loach är en mästare på att fånga poetiska ögonblick mitt i vardagen, som när TJ tycks få nya livskrafter medan han berättar för Yara om gruvarbetarstrejken 1984–85. I en scen visar Yara sina fotografier från byn på en filmduk för byborna i pubens samlingslokal. Här slår filmen en bro tillbaka till filmens barndom, då kringresande kinematografer filmade på platserna de besökte för att på kvällen locka lokalinvånarna att se sig själva på bio.

Tyvärr tappar filmen kraft i oväsentliga sidospår, främst inslagen med Ballantyne och hans hund, och i dramatiska genvägar då fientliga bybor lite väl snabbt och lätt blir bästa vänner med Yara och hennes familj. Slutet på första maj känns mer som en nostalgisk och, ja faktiskt, sentimental dröm än som resultatet av ett politiskt uppvaknande i byn.

Det vore därför synd om Ken Loach sätter punkt för karriären med The Old Oak. Så sent som i föregående filmerna JAG, DANIEL BLAKE (I, Daniel Blake; 2016) och SORRY WE MISSED YOU (2019) hade han en oförminskad kraft i käftsmällarna mot nyfattigdomens Storbritannien. Den skulle jag vilja att han hittade tillbaka till innan han lägger boxhandskarna på hyllan.

Regissörer som Ken Loach behövs. Idag mer än någonsin tidigare.