Snöns brödraskap – Michael Tapper

STRÖMMAD DRAMADOKUMENTÄR. Spanien/Uruguay/Chile/USA, 2023. La sociedad de la nieve. Regi: J.A. Bayona. Med: Enzo Vogrincic Roldán, Augustín Pardella, Esteban Bigliardi, Simón Hempe. Längd: 2.24. Netflix.

Den 13 oktober 1972 kraschade flygplan 571 från Montevideo, Uruguay, till Santiago, Chile, i Anderna. Efter en veckas sökande med flyg i bergen ställde chilenska och argentinska myndigheter in räddningsaktionerna in på grund av svårt väder. Man bedömde också att möjligheterna för att någon skulle ha överlevt på 3000–4000 meters höjd i nattemperaturer ner till 30 minusgrader var borta.

72 dagar senare fick två överlevande kontakt med en chilensk arriero (en person som fraktar gods i bergen med hjälp av mulåsnor), som red efter hjälp. Det som tidigare kallats en tragedi vändes nu till ett mirakel, en Guds försyn som räddat 16 av de unga männen från rugbylaget Old Christians Club. Sedan avslöjade lämningarna på kraschplatsen att man överlevt genom att äta de döda.

Ett tjugotal böcker, en pjäs, en opera och otaliga tv- och filmproduktioner har under drygt femtio år grävt i händelserna. Mest kända är Hollywoodproduktionen Alive (1993) och dokumentären Stranded (2007), där flera av de överlevande intervjuas.

Spanske regissören J.A. Bayonas (Sju minuter efter midnatt/ A Monster Calls, 2016) spelfilm Snöns brödraskap bygger på den uruguayanske journalisten Pablo Viercis bok La sociedad de la nieve (2009) och är delvis inspelad på plats i Anderna.

Berättaren är 24-årige Numa Turcatti (Enzo Vogrincic Roldán). Han var inte en av de som räddades, men flera av hans troende lagkamrater pekade på honom som en andlig vägvisare. Turcatti var en av dem som höll ut längst mot att äta sina döda, djupfrysta medpassagerare, vilket bidrog till hans död. Dessförinnan hittade han ett bibelcitat som sanktionerade tabut: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:3). Med de orden blev kannibalismen till ett slags nattvard, där människoköttet transformerades till bröd.

Snöns brödraskap är emellertid inget kammardrama med teologiska diskussioner utan till största delen ett Robinson-äventyr, där universitetsstudenterna i rugbylaget tillverkar sovsäckar av isoleringsmaterial, solglasögon mot snöblindhet från solskyddet i cockpit och smälter snö till vatten med solfångande aluminiumplåtar. Även om man som åskådare redan på förhand vet vad som ska hända, förtar det ingenting av spänningen kring hur huvudpersonerna ska kunna klara sig mot de till synes omöjliga oddsen.

Speltiden är lång, men Bayona berättar så skickligt att varje minut är väl använd. Han växlar tempo och stil för att spegla gruppens humörsvängningar. En färgskala lånad från 1970-talets filmer till ystra poplåtar inför resan förbyts i en blåtonad färg till en fysiskt obehaglig blandning av skärande maskinljud och dova, disharmoniska klanger under kraschen. Väl uppe på det skoningslösa berget dominerar den ensligt vinande vinden och ödesmättade klanger medan färgerna bleknar till en gråskala i takt med att hopp övergår i förtvivlan.

Epilogen om överlevarnas skuldkänslor känns rumphuggen; vi får ingenting veta om mediedrevet efteråt. Men fram tills dess är Snöns brödraskap en ovanligt lyckad katastroffilm, både som fysiskt påträngande skräckupplevelse och – tack vare en enastående skådespelarensemble av okända talanger – som psykologiskt drama. Smolken i bägaren är att den svenska publiken inte får möjlighet att se filmen på den stora bioduken, där den hör hemma.