Gasolin’ – Michael Tapper

Danmark 2006. Regi: Anders Østergaard. Med: Kim Larsen, Franz Beckerlee, Willi Jønsson, Søren Berlev. Längd: 1:32.

Danske dokumentärtalangen Anders Østergaards (Tintin och jag) senaste film är en nostalgitripp tillbaka till det danska 1970-talets största affischnamn inom rockmusiken: Gasolin’. Det är en lättsam och lite väl inställsam film, som trots allt tal om bandets ständiga konflikter aldrig hettar till på samma sätt som exempelvis Metallica: Some Kind of Monster.

Østergaard tycks också tro att han genom en bokstavligen närgången kamera – ibland nästan inne i näsborrarna på bandmedlemmarna – också ska tränga in i fenomenet Gasolin’. Men han lyckas mest få dem att mala på om sådant de flesta intresserade redan vet om bandet: Producenten Roy Thomas Bakers betydelse för deras sound. Den misslyckade USA-turnén. Kim Larsens efterhand närmast totala dominans som låtskrivare och senare uppbrott från bandet för att förnya sin musikstil.

Man får inte heller reda på mycket om Gasolin’ som del av en politiskt och socialt orolig samtid. Vid något tillfälle säger Kim Larsen att de inte ville skriva politiska texter. Varför det? Hur var deras förhållande till den övriga danska musikscenen? Proggbanden? Andra danska storheter, som exempelvis Savage Rose? Tystnad.

Att jag som tämligen ljumt inställd till Gasolin’ ändå har en viss behållning av filmen beror till stor del på att Østergaard är en ypperlig bildberättare. Med skådespelare och digital teknik trollar han fram dåtidens Gasolin’ mitt i 2000-talets Köpenhamn. Där drar de vagnar med förstärkare och kör sin folkabuss i just de miljöer de skrev om, fastän vi ser omgivningarna som de ser ut idag.

Möjligen kan greppet vara en tvingande nödvändighet att döma av sparsamheten med klipp från 1970-talet. Men det är hursomhelst elegant genomfört och lyfter texterna som Gasolin’ sjunger på ljudbandet.