Priscilla – Michael Tapper

Bio. Drama. USA, 2023. Regi: Sofia Coppola. Med: Cailee Spaeny, Jacob Elordi, Dagmara Dominczyk, Ari Cohen. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.53.

Varats olidliga tomhet i lyxmiljöer har varit Sofia Coppolas återkommande tema sedan långfilmsdebuten 1999. Filmatiseringen av Priscilla Presleys memoarer Elvis och jag (Elvis and Me, 1985) lägger till ett dysfunktionellt kändisäktenskap som speglar tidens sunkiga könsroller. Men filmen stannar vid ytliga betraktelser, och Elvis våld i äktenskapet är oförklarligt nedtonat jämfört med boken.

Handlingen börjar 1959 med att den blyga fjortonåringen Priscilla Beaulieu (Cailee Spaeny) träffar den tio år äldre men barnsligare Elvis (Jacob Elordi) på en amerikansk militärbas i Västtyskland. Hon är skoltrött och uttråkad när idolen kommer som sänd från rock’n’roll-himlen med en biljett till ett glamourliv.

Några år senare har Priscilla formats efter Elvis nyckfulla behag till en paradisfågel i Gracelands guldbur. Ständigt stajlad och klar för att synas vid rockgudens sida. Men utan någon som helst mening med livet när han är ute på turné, på inspelning i Hollywood eller på partyresa med sitt ryggdunkande entourage.

Hon har förväxlat fan-beundran med kärlek, men vad ser egentligen Elvis i sin dekorativa barnbrud? När de först möts talar han med gråten i halsen om sin dyrkade, nyss avlidna mamma och låter oss ana att han tar Priscilla som något slags substitut, en madonna höjd ovan köttsliga lustar. Det freudianska motivet utvecklar emellertid Coppola aldrig på något intressant sätt.

Filmen stannar vid vykortsbilder från deras livlösa livsstil med pistolskytte, tv-tittande och filmhistoriens tråkigaste LSD-tripp. I en scen tar Elvis polaroidbilder på sin fru poserande i kinky outfits från sexshopen, trots sitt demonstrativa ointresse för att ha sex med henne. Väsentliga pusselbitar fattas i porträtten av huvudpersonerna och deras relation.

Coppola enda konstnärliga idé är att understryka ojämlikheten i äktenskapet genom att – lite väl banalt – göra filmens Priscilla dramatiskt kortare än i verkligheten. Och hon förpackar det bekvämlighetskvävande livet på Graceland i eleganta kameraåkningar och bildkompositioner. Hennes magra manus gör dock att både Spaeny och vi som åskådare går bet på att hitta något som kan kallas personlighet i huvudrollen.

Tomheten i Priscilla och hennes liv får ingen resonans, stannar vid en steril yta utan mänskligt liv. Priscilla blir inte mycket mer – ger inte mycket mer – än en serie animerade veckotidningsbilder.