Farväl Falkenberg – Michael Tapper

Sverige 2006. Regi: Jesper Ganslandt. Med: Holger Eriksson, Jesper Ganslandt, David Johnson, John Axel Eriksson. Längd: 1:31.

Jesper Ganslandt har valt en lös och närmast impressionistisk form för Farväl Falkenberg. Den kan delvis förklaras med att filmen har utgått från ett stort material som hårdbantats till några ögonblicksbilder, delvis med att ambitionen snarast har varit att skildra ett tillstånd än att berätta en historia i vanlig mening.

Men nu berättas det faktiskt en historia och en ganska klassisk sådan: Småstadens grabbgäng som vuxit upp och dröjer sig kvar i ungdomens ”sista sommar” innan storstadens vuxenliv väntar med alla dess hot och löften. Har ni hört/sett den förut?

Skillnaden här är att gänget lever som i en bubbla, där omvärlden knappt tränger in. Inga tjejer. Inga politiska grubblerier om miljön eller globaliseringen (för att bara ta två ämnen som lockar många ungdomars aktivism idag). Inga pockande konstnärliga eller intellektuella ambitioner. Inget som drar gänget ut i världen och samtidigt in i en fördjupad förståelse av sig själva.

I stället blir det en inåtvänd, nostalgisk minimalism kring barndomens hemliga platser ute i naturen, långt från föräldrarna, och lata dagar i sängen, på stranden och i vardagligt småprat med gänget. Ibland glimtar filmen till och fångar med absolut gehör en slags varats olidliga lätthet, flyende stunder av lättsam harmoni och gemenskap.

Men långa stunder ser jag inte mycket mer än en konstlöst drönande film om drönare. I en slags kortslutning av berättandet blir själva filmen lika håglöst och planlöst kringflackande som rollgestalterna.

Först efter en inbrytande tragedi mot slutet blottas en nerv. Här finns den väckarklocka som skulle ha kommit in och stört grabbarnas kollektiva törnrosasömnen långt tidigare. Den hade inte bara väckt dem och filmen till liv utan också åskådaren.