Mord i Venedig – Michael Tapper

BIO. PUSSELDECKARE/SKRÄCK. A Haunting in Venice. USA/Storbritannien/Italien, 2023. Regi: Kenneth Branagh efter Agatha Christies roman Mord på Allhelgonadagen (Hallowe’en Party, 1969). Med: Kenneth Branagh, Tina Fey, Michelle Yeoh, Jamie Dornan, Camille Cottin. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.43.

Efter fjolårets utgäspade vykortsspektakel DÖDEN PÅ NILEN fortsätter regissören-stjärnan Kenneth Branagh plundra varumärket Agatha Christie i filmatiseringen av Mord på Allhelgonadagen. Det är ett smart drag eftersom romanen är en av hennes sämsta. Varje jämförelse med förlagan utfaller per automatik till filmens fördel.

Mord i Venedig flyttar handlingen från de sömniga herrgårdarnas Storbritannien på 1960-talet till ett italienskt palazzo med inbyggda spökeffekter i höstmörkrets Venedig år 1947. Scenografin av John Paul Kelly (The Theory of Everything, 2014) och kostymerna av Sammy Differ (EX_MACHINA) är en visuell delikatessmeny. Men där gör njutningen av filmen halt.

Filmfotografen Haris Zambarloukos försöker, som i tidigare filmer, sätta kammarspelet på steroider genom en dissonant mix av tiltade vinklar, sjösjuka kameraåkningar och närbilder i vidvinkel där rollensemblen – alla misstänkta förstås – ger varandra onda ögat. Alltmedan Branaghs Poirot glor med luttrad blick på dem. Intrycket blir lika konstlat som den kantiga dialogen.

Manusförfattaren Michael Green har sökt inspiration i fyrtiotalets underbart rappkäftade screwball-filmer, mest med tanke på att komikern Tina Fey spelar rollen som deckarförfattaren Ariadne Oliver, Poirots intellektuella sparringpartner. Men det ger bara utdelning i två-tre småroliga replikskiften. Bland annat då Christies uppblåste superdeckare avlossar en av sina krystade underfundigheter: ”Om du väcker en björn, kan du inte gråta när han dansar tango.” Och Ariadne replikerar sardoniskt: ”Det är inte ett talesätt på något språk.”

I övrigt stannar filmen vid en kavalkad av gamla pusseldeckarklichéer med skräckkrydda under en mörk och stormig natt där långsökta mordmetoder avlöser varandra. Den begåvade skådespelarensemblen jobbar förgäves för att ingjuta liv i sina torftigt skrivna roller. Särskilt Michelle Yeoh tar stryk när hennes filosofiskt lagda spiritist Joyce Reynolds knappt hinner in genom dörren för att utmana Poirots cementerade världsbild innan hon förpassas ur handlingen igen.

Nej, Mord i Venedig blir varken utmanande, överraskande, skojig eller knäpp nog för en underhållande biokväll. Faktiskt liknar den mest en pretentiös nytolkning av ett gammalt Scooby-Doo-avsnitt.