Son of the Mullah – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige/Frankrike/Tyskland, 2023. Regi: Nahid Persson Sarvestani. Med: Ruhollah Zam, Ali Javanmardi, Niaz Zam, Mohammad Ali Zam. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.

Det är inte ofta en mordkomplott avslöjas framför en dokumentärfilmares kamera. I Aleksej Navalnyj – De sista dagarna i frihet (Navalny, 2022), visad på SVT i fjol, kunde vi se hur Rysslands främste oppositionspolitiker busringde till några av de som förgiftade honom – och fick dem att försäga sig inför våra häpna ögon.

Nu kan vi i Nahid Persson Sarvestanis Son of the Mullah bevittna hur den iranska regimen arbetade med infiltratörer bland exiliranier för att kidnappa och mörda Ruholla Zam, journalisten bakom nätkanalen Amad News med en publik på flera miljoner. Att vi redan från början vet vad som kommer att hända mildrar ingenting av det fruktansvärda scenariot. Tvärtom.

Syftet med filmen var egentligen ett annat, att granska Zams trovärdighet som regimmotståndare. Redan hans bakgrund som son till mullah Mohammad Ali Zam – en i den islamistiska statens ledarskikt på 1980- och 90-talen – gjorde honom misstänkt. Han gavs vid sin födelse 1978 med samma förnamn som ayatolla Khomeini och kunde, som alla barn i den teokratiska eliten, se fram emot att leva lyxliv på feta bankkonton både hemma och utlandet.

Ändå valde Ruhollah Zam att delta i oppositionella demonstrationer, och efter en kort fängelsevistelse – väldigt kort tack vare att pappa mullan ingrep – gick han i exil med familjen. När Persson Sarvestani besöker Zam på en hemlig adress i Paris är han märkligt obekymrad för någon som lever under dödshot från en regim med många mord på dissidenter även utanför nationsgränserna på sitt samvete.

Det skulle kunna vara storyn ur en Hitchcock-thriller. Är Zam den person vi möter, en idéburen aktivist och kärleksfull familjefar? Eller är han en förslagen agent? Nyttig idiot?

Sanningen visar sig vara mer komplicerad, och den som börjar förstå spelet kring Amad News är Zams vän, Kurdistan-baserade journalistkollegan Ali Javanmardi. Han ser med stigande oro på Zams bristande faktakoll och blåögda tilltro till tvivelaktiga uppgiftslämnare och hjälpredor som den unga Shirin och iransk-australiske affärsmannen Nikfar.

Sista halvan av filmen är som en mardröm, där vi bevittnar hur Zam förbluffande naivt går rakt in i regimens klumpigt gillrade fälla. Har han inte noterat hur Iran, liksom Kina, Ryssland, Saudiarabien med flera diktaturer, arbetar för att oskadliggöra sina dissidenter? Det är en fråga som ekar i tankarna när vi ser honom kidnappas, förnedras i iransk tv och dömas till döden i en skenrättegång under den ökände domaren Abolqasem Salavati, Irans motsvarighet till Nazitysklands Roland Freisler.

Allt det här kan vi följa i videoupptagningar eftersom regimen gärna visar upp sin statsterrorism i tv för att skrämma oppositionella till tystnad. Men avrättningen den 12 december 2020 blir upptakten till nya och större uppror mot ett vacklande skräckvälde.

I en video från en minnesstund över Zam ser vi hans far Mohammad Ali kasta av sig sin mullahdräkt i avsky för regimen. Och i september 2022 börjar upproret efter Masha Aminis död i protest mot slöjtvånget. Under eftertexterna ser vi klipp på folk som i anarkistisk anda tänder eld på offentliga propagandabilder och slår hattarna av mullor.

Son of the Mullah börjar i förtvivlan men slutar i hopp. För en europeisk publik är den en nyttig påminnelse om hur ett totalitärt system fungerar, nu när rapporterna duggar tätt om hur förtroendet för demokratins institutioner sjunker. Och auktoritära system, ibland legitimerade genom demokratiska val, kommer till makten.

Då härskar en kleptokratisk elit över genomkorrumperat samhälle där rättsövergrepp, godtyckliga mord och avrättningar på oppositionella blir vardag. Våra hemvävda antidemokrater vill förstås se filmen enbart som ett exempel på islamismens faror. Men den som synar diktaturer slås snarare av likheten i de totalitära systemen oavsett politisk eller religiös färg.