Eftersom HD/Sydsvenskans redaktion tackade nej till min replik, publicerar jag den här på min hemsida i stället.
Mattias Oscarsson gör det lätt för sig i sin kritik mot Oppenheimer under rubriken ”I Oppenheimer osynliggörs offren än en gång”, publicerad i HD/Sydsvenskan den 3 augusti. Han saknar blodet från offren för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki, den amerikanska rasistpropagandan mot japaner under andra världskriget som motorn bakom bombningarna och Universal som ytterst ansvarig för mörka dessa inslag i filmen. Ogenomtänkta synpunkter.
Till att börja med är Nolan en regissör med en så pass konstnärligt och kommersiellt framgångsrik karriär under två decennier att han kan fritt kan välja vilka ämnen han vill och hur han väljer att skildra dem. Han och en handfull andra regissörer, som Martin Scorsese och David Fincher, har idag samma status som Stanley Kubrick. Inget bolag skulle tacka nej till att producera en film med honom eller lägga sig i hans arbete eftersom hans namn är en garant för kulturell prestige och kassaskåpssäkra intäkter.
För det andra var det 1945 – eller ens hösten 1944, om man haft en atombomb då – omöjligt att kärnvapenbomba Nazityskland, hur mycket man än hade velat. Tyskland ligger mitt i Europa, och man kunde inte riskera att även kringliggande länder och de allierade trupper som stormade in över gränserna skulle drabbas. Japan var däremot en ögrupp utan andra länder vid tröskeln till sina gränser.
Visst, krigspropagandan med grovt rasistiska stereotyper av japaner underlättade bombningarna. Men redan i december 1942 hade de allierade fått rapporter om att två miljoner judar blivit offer för Nazitysklands folkmordspolitik och proklamerade officiellt att förövarna skulle straffas efter krigsslutet. När Sovjetunionen i juli 1944 befriade det första koncentrationslägret fick man ytterligare bevis för omfattningen. Hade man haft atombomben innan landstigningen i Normandie den 6 juni 1944, skulle man med all säkerhet ha övervägt att använda den mot Berlin. Och Joseph Stalin hade krävt det i hårda ordalag.
Sedan kommer vi till problemet med Hiroshima- och Nagasaki-bombningarna. Var det ett krigsbrott som kräver en ursäkt? Tveksamt med tanke på att båda städerna var centrala för den japanska krigsindustrin. I Hiroshima fanns den japanska flottans högkvarter med hamn och stora lager krigsmateriel. Nagasaki hyste en av Mitsubishis största industrier för krigsproduktion.
Om städernas befolkning som jobbade för den japanska krigsmaskinen ska skildras som oskyldiga offer vore det dessutom en skymf mot de många miljoner som mördades och torterades under Japans brutala ockupationspolitik i Kina, Burma, Filippinerna, Vietnam med flera länder. Och hur ska vi i jämförelse betrakta USA:s bombmattor över Tokyo den 9–10 mars 1945 som dödade 100 000 människor och gjorde en miljon hemlösa? Var det mindre avskyvärt?
Om man vill läsa in cynism i kärnvapenanvändningen så är det i så fall att den sannolikt var irrelevant för Japans nederlag. Hade Sovjetunionen förklarat krig i maj 1945 – då kriget mot Nazityskland var över – och inte väntat till den 9 augusti (dagen för Nagasaki-bombningen) så hade Japan tvingats kapitulera tidigare. Men oavsett det, låg segern inom räckhåll. Motiven till att president Truman ändå använde atombomberna var därför sannolikt två: 1. Han gjorde det för att ha ett trumfkort i förhandlingarna med Sovjetunion och avskräcka dem från att expandera sitt imperium. 2. Både Truman och Pentagon ville se effekterna av kärnvapnen på verkliga mål.
För det tredje, frågan om bristen på amerikanska skildringar atombombningar. Ja, till att börja med: Är det ens möjligt för en segrarmakt att skildra sina eventuella krigsbrott utan att beskyllas för att förringa eller fördunkla dem? Hur hade japanerna eller för den delen resten av världen reagerat? Och: Det finns flera filmer i ämnet. Den första var Hiroshimas barn (1952) av den legendariske manusförfattaren och regissören Kaneto Shindo, själv född i Hiroshima.
Andra filmer i ämnet som gått på bio över hela världen är Alain Resnais Hiroshima, min älskade (1959) och Shohei Imamuras Black Rain (1989). Däremot väntar vi fortfarande på en storfilm eller tv-serie om de japanska krigsbrotten, exempelvis massakrerna och massvåldtäkterna i december 1937 på cirka 200 000 invånare i kinesiska staden Nanjing eller de sadistiska medicinska experimenten i fånglägren. Det finns många lik kvar att lyfta fram ur andra världskrigets garderob.
Slutligen: Ska vi tycka synd om J Robert Oppenheimer? Nej, men han förtjänar både vår medkänsla och förståelse. Det var inte han som initierade atombombsprogrammet, utan Albert Einstein och Leo Szilard med ett brev till president Roosevelt som varnade för Nazitysklands forskning på kärnvapen och krävde att USA skulle möta hotet med ett eget kärnvapenprogram. Oppenheimer blev forskningsledaren i Los Alamos för några av dåtidens främsta vetenskapsmän, bland andra Niels Bohr, Hans Bethe och John von Neumann (konstigt nog osynlig i filmen).
Tillsammans med en grupp ingenjörer och militärer arbetade forskarna kollektivt fram atombomben. Men Oppenheimer sågs, på grund av sin ledarroll, som ”atombombens fader”. Som sådan blev han måltavla för både hökar och duvor. Först av hökarna, som pekade ut honom som kommunistisk infiltratör och landsförrädare. Det på grund av fredsarbetet med Einstein och andra forskare via föreläsningar och i tidningen Bulletin of Atomic Scientists samt hans motstånd mot utvecklingen av vätebomben. Sedan av folk – nu senast Oscarsson – som menar att han verkligen har blod på sina händer.
Det blodet tyckte han sig själv också se, även om det i så fall delades av alla de som på olika sätt bistått Manhattanprojektet, inklusive Einstein och Roosevelt. Och de har aldrig schavotterat som krigsförbrytare. Det vore direkt löjligt. Oppenheimers uppriktiga skuldkänslor ska snarare ses som att han först med historiens facit insåg att han medverkat till att öppna Pandoras box för krig på en helt annat och ödesdiger skala än tidigare.
Det amerikanska atombombsprogrammet var inledningsvis ett högst försvarligt svar på Nazitysklands kärnvapenforskning. Och som alltid när det gäller revolutionerande forskning, låg den tekniska innovationen i luften efter upptäckten av fissionsenergin på 1930-talet. Alla fysiker insåg det. Både Oppenheimer och Einstein förstod också att bomben var en dödsmaskin, men de hoppades på att den just därför skulle avskräcka från krig. Det tyckte inte de krigshetsande militärerna och politikerna.
Idag är det inte bara Vladimir Putin som överväger att använda kärnvapen som en del av den reguljära krigsföringen. Under sitt presidentskap införde Donald Trump en ny kärnvapenpolicy den 8 augusti 2017 som innebar att bomberna inte ska undantas i USA:s vanliga planering för krig utan ses som ett vapen bland andra. Och ingen inbillar väl sig att ledarna i Pakistan, Indien, Israel eller möjliga kärnvapennationer som Iran och Saudiarabien har några moraliska skrupler i frågan? Det, tillsammans med den självmordspolitik världens ledare för i klimatfrågan, gör att domedagsklockan idag står på 90 sekunder innan midnatt.
© Michael Tapper, 2023. Endast på hemsidan 2023-08-11.