Run Rabbit Run – Michael Tapper

BIO. SKRÄCK. Australien, 2023. Regi: Daina Reid. Med: Sarah Snook, Lily LaTorre, Greta Scacchi, Damon Herriman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.

Tv-veteranen Daina Reid (The Handmaid’s Tale, 2017– ) och manusfärskingen Hannah Kents Run Rabbit Run är det senaste exemplet på så kallad ”art horror” eller ”elevated horror”, finkulturell skräckfilm för folk som rynkar på näsan åt vulgära blodigheter. Högbrynta poäng plockar Reid & Kent genom sina övertydliga referenser till Alice i underlandet (Alice’s Adventures in Wonderland, 1865).

Barnmorskan Sarah (Sarah Snook på lågbudgetutflykt från Succession, 2018–23) hemsöks av sin syster Alice, som vid sju års ålder försvann ner i ett kaninhål ute på den australiska outback-vischan. Alices osaliga ande tycks återvända via en vit kanin, som dyker upp utanför dörren till hemmet för att ta sjuåriga dottern Mias (Lily LaTorre) kropp i besittning.

Det tar inte många minuter att lista ut att orsakerna bakom spökerierna finns i den ensamma och svårt deprimerade Sarahs hjärna. Hon kan inte acceptera skilsmässan från Pete (Damon Herriman), som gift om sig och planerar för nya barn med en yngre och vackrare hustru. I sin förtvivlan börjar hon skåpsupa, blir maniskt kontrollerande, paranoid och alltmer våldsam.

Om man skiftat perspektiv till barnets oförstående blick på en förälder som glider in i vansinnet (tänk The Shining, 1980) kunde det blivit en långt mer fantasieggande rysare. Nu ansluter Run Rabbit Run till en lång rad av ”art horror”-filmer i kammarmiljö på snarlikt tema – The Babadook (2014), Hereditary (2018), Relic (2020) med flera – för att stanna vid en blek kopia av sina föregångare.

Snook är affischnamnet men överskuggas av sin yngre motspelare LaTorre. Båda kämpar med tårar och skrik för att ingjuta liv och drama i det torftiga manuset med en dialog proppad av Sarahs monotona gnatande innan hon går till handgripligheter mot sitt fantasifulla barn. Lösningen på gåtan Alice är given långt innan Sarah tar med sig Mia till det övergivna föräldrahemmet för den tragiska finalen.

Mark Bradshaws melankoliska musik och Bonnie Elliots stämningsfulla filmfoto försöker kompensera för storyns tillkortakommanden. Ibland till ofrivilligt komisk effekt då man flera gånger klipper till den vita kaninen medan vi hör ont förebådande toner. Spänd väntar man på att den, likt sin mordiska artfrände i Monty Python and the Holy Grail (1975), ska flyga upp och slita strupen av människorna. I stället stirrar den bara tomt mot kameran och hoppar iväg.