Oskuld – Michael Tapper

USA 2006. Quinceañera. Regi: Richard Glatzer och Wash Westmoreland. Skådespelare: Emily Rios, Jesse Garcia, Chalo Gonzales, David W, Ross. Längd: 1.30.

Årets publik- och juryprisvinnare från Sundancefestivalen är en bedrägligt enkel men subtilt intelligent film om några fattiga outsiders i den amerikanska hispanicskulturen i Echo Park, Los Angeles. Handlingen ser på papperet ut som en ärkeschablon, men spelas med oemotståndlig inlevelse och uppriktighet av en samling okända skådespelare.

Snart 15-åriga Magdalena blir gravid medan hon inväntar sin högtidliga quinceañera, en konfirmationsceremoni för flickor. Hon förskjuts av sin stränge far, en polis och pastor, och flyttar med sin bror Carlos, en smågangster som även han är förskjuten av familjen, in hos 85-årige Tio Tomas, en änglalik äldre släkting som nödtorftigt hankar sig fram som gatuförsäljare.

Det kunde lätt ha blivit en misärsnyftare om kulturella stereotyper. Med förebild i brittisk 1960-talsrealism och Fassbinder bedriver emellertid Oskuld en lågmäld men effektfull samhällskritik på flera nivåer. Mot det patriarkala förtrycket inom familjen. Men också mot det klassamhälle som genom ständiga förnedringar gör sig påmind i fattiga människors vardag.

Det är inte bara Magdalenas oskuld som är ständigt påpassad utan också hennes ständiga skuld till sin vackrare och rikare kusin, vars avlagda kläder hon förväntas tacksamt ta emot. Det visar sig också snart att det är Carlos homosexualitet snarare än hans gangsterliv som utestängt honom från familjen. I sin naivitet blir han snart också ett tillfälligt och försumbart fritidsnöje för det vita medelklassbögpar som är outsidertrions hyresvärdar.

Här anar man en inspiration från klassiker som Tony Richardsons En doft av honung och Fassbinders Frihetens nävrätt men utan att det blir direkta stölder ur filmerna. Snarare visar Oskuld hur tidlösa dessa teman är i ett samhälle vars förtrycksmekanismer kanske kan skifta till utseende men som ändå bevarar samma järnhårda spelregler.