De åtta bergen – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Italien/Belgien/Frankrike/Storbritannien, 2022. Le otto montagne. Regi, manus: Felix van Groeningen och Charlotte Vandermensch efter en roman av Paolo Cognetti. Med: Luca Marinelli, Alessandro Borghi, Elisabetta Mazzulo, Surakshya Panta. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.27.

Felix van Groeningen och Charlotte Vandermenschs (The Broken Circle Breakdown, 2013) nya film De åtta bergen berättar om de omaka vännerna Pietro och Bruno, som vuxna spelade av Luca Marinelli respektive Alessandro Borghi. De träffas 1984 som tolvåringar när Pietro kommer med sina medelklassföräldrar från Turin till Brunos fattiga men sommarvackra alpdal Valle d’Aosta. En social avgrund skiljer dem åt, men de förenas av viljan att rymma från sina bakgrunder.

Pietro ser sin fars arbetsnarkomani som ett avskräckande exempel medan den knappt läskunnige Bruno önskar bergen åt helvete för ett liv i storstan. När de efter många år återser varandra igen som två trettioåringar med hipsterskägg har båda varit på drift i livet. Så de bygger ett hus tillsammans på en enslig plats högt över dalen.

Nu är inte bara Pietro utan plötsligt också Bruno bergtagen av bergen. Berättelsen ser ut att gå från Michelangelo Antonionis skildringar av alienationen från konsumtionssamhället till en naturlyrisk meditation om det enkla livets skönhet i samma anda som Thoreaus romanklassiker Walden (1854). Men här finns ingen intellektuell ork för något utöver en serie vykort i det klassiska filmformatet 1:1,33 om två huvudpersoner vi aldrig lär känna eller ens förstå.

Den annars ordknappe Bruno är den ende som yttrar något tillnärmelsevis intressant när han håller en antipoetisk monolog för Pietros vänkrets från Turin. Mot deras romantiska abstraktion av naturen ställer han sin nyktra blick på konkreta nyttofunktioner: ängarna för bete och träden för ved. Bruno förälskade blick sin bygd tycks åter ha falnat, tills vi mot slutet av filmen får höra att hans fru lämnat honom av svartsjuka på hans enda kärlek: berget. Motsägelsefullhet i all ära, men här blir de vilda skiftena bara obegripliga.

Pietro blir författare och sägs ha ordet i sin makt, men han – och filmen – förmedlar just ingenting annat än en slö turistblick på Nepal när han flyr hemlandets berg för Himalaya. Kärlekshistorien med lärarinnan Asmi (Surakshya Panta) skildras i ett montage av semesterbilder på två vackra människor utan någon som helst personkemi. De blir kulmen på intrycket som stegras under filmens gång, den av att se en berättelse som insisterar på existentiellt djupsinne men inte förmedlar annat än en ytlig imitation av liv.