Alain Resnais strävade i de
n festivalvisade I fjol i Marienbad efter ett kontrastrikt filmfoto – ibland hjälpt av målade svarta skuggor – som skulle efterlikna tecknade serier och förhöja filmens drömlika stämning. Christian Volckmans tävlingsbidrag, Renaissance, går ett steg längre i sin svartvita animation helt utan gråskalor utifrån samplade databearbetningar av skådespelares rörelser och mimik, så kallad motion capture, för att skildra ett film noir-Paris behärskad av storföretagen i en nära framtid.
En forskare kidnappas från skönhetsföretaget Avalon, och en deckarhistoria om vårt förhållande till åldrande och död rullas upp. Filmen är mörk i alla bemärkelser men ändå den klarast lysande stjärnan i årets Guldmeliesserie, som kulminerar i söndagens prisgala.
Annars är tävlingsserien närmast traditionsenligt dominerat av samplade skräckfilmsklichéer och FFF:s svagaste kort. Ett annat undantag är ryssen Konstantin Lopusjenskijs The Ugly Swans, efter bröderna Strugatskijs science fiction-roman I vålnadernas tid (1966). Regissören var assistent för Tarkovskij på Stalker, baserad på Strugatskijs Picknick vid vägkanten, och det märks på filmens meditativa tempo, regniga ödeland och nästan utsläckta färgskala.
Tyska Grimm Love, byggd på fallet med kannibalen Armin Meiwes, kunde ha blivit ett starkt ödesdrama om inte en överflödig ramhandling med en amerikansk forskarstudent ständigt brutit in i den klaustrofobiska stämningen. Och Anders Rønnow Klarlunds sf-satir Hvordan vi slipper af med de andre (Hur vi blir av med de andra), om en ny lag som ger militären rätt att utrota ”överflödiga” invånare, kunde blivit lysande om humorn inte hade varit så platt och oinspirerad.
Bland de tävlande kortfilmerna är det däremot större trängsel fram till p
rispokalen. Min favorit är brittiska Silence Is Golden, främst för att den så rättframt men ändå originellt iscensätter en tioårig pojkes otyglade fantasier. Starkaste motkandidat är den absurdistiska norska Sniffer, som skildrar en hyperstiliserad värld där alla bokstavligen fjättrats att ha fötterna på jorden i en grå vardag tills en i mängden inte längre är rädd att flyga. I samma absurdistiska anda sticker faktiskt också svenska Mebana upp, en kärlekshistoria om en trädgårdsmästares kärlek till en attraktiv växt som visades redan under fjolårets FFF.
Sedan finns det kortfilmer som sätter en ära i att med buller och bång bygga upp en förväntan för att sedan punktera det med ett komiskt avväpnande antiklimax. Här lyckas den ungerska animationen Maestro klart bäst, om än tyska Delivery och brittiska Doodled har en lågmäld charm ända fram till sista bildrutan.
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-09-14.