Att skapa ett monster
Podcast i åtta avsnitt av Alexander Mork, producerad av Nils Bergman.
Längd: 0.51–1.30/avsnitt. Finns på flera plattformar.
Nils Bergman är ett känt namn bakom den mångåriga true crime-serien Rättegångspodden (2013–22). Podden har vunnit pris och dragit in många miljoner till produktionsbolaget Acast. Tv-publiken har mött Bergman i SVT-dokumentärer som Arbogafallet (2018). Men ingenstans, inte ens på Acasts hemsida, går det att hitta någon information om hans journalistiska utbildning och kompetens. Däremot får man gott om träffar på artiklar om kritik mot arbetsmetoderna.
Anhöriga till brottsoffer har reagerat starkt på hur Rättegångspoddens exploaterat vittnesmål och på att man gjort sensationalistisk underhållning av att närgånget och detaljrikt redogöra för olika mord. David Widlund, en av författarna till Gryningspyromanen (2019), hotade att anmäla SVT för upphovsrättsbrott då han menade att Bergmans dokumentärserie med samma namn inte var annat än ett plagiat på boken.
Jag har lyssnat till några av Bergmans poddar. Utöver tveksamheterna till hans journalistiska trovärdighet är jag kritisk mot berättandet. Likt många tv-serier tänjer poddarna på handlingen långt utöver vad storyn håller för och repeterar i tid och otid information lyssnarna redan, som om publiken var idioter. Mest irriterande är att berättarna ställer sig själva i centrum för storyn genom att ta rollen som amatördeckare med lösa-till-sjövilda spekulationer på skakig bevisgrund.
Det sistnämnda sticker mer än tidigare ut i Att skapa ett monster, där producenten Bergman jobbat ihop med Alexander Mork. Den fortsätter på deras Nattvandraren, deras tidigare podcast om den sadistiske våldtäktsmannen och mördaren Bengt Karlsson. Samme man gör poddskaparna nu till skuggfiguren bakom morden Ulf Olsson fälldes för, de på Helén Nilsson och Jannica Ekblad. Men man stannar inte där.
Bakom Karlsson tecknar podden ett nätverk av prydligt klädda män som under 1980-talet påstås ha hållit sexfester på olika bondgårdar i Vellinge-trakten. På festerna ska Olsson ha sålt hembränt och sexuella tjänster som manlig prostituerad. Under hypnos har han berättat att det även fanns barn med i orgierna. Ett ska han ha sett ligga under ett lakan. Livlöst. Underförstått Helén.
Den som kommer ihåg Södertäljefallet och andra polisutredningar byggda på fantasifulla vittnesmål sedan känner igen berättarmönstret. Då, för trettio år sedan, handlade det om satanistiska överklassmän som våldtog, ritualmördade och åt småbarn. Poddens nytolkning av den moderna folkloren blir inte bättre av långsökta detaljer som att Olsson skulle drogats ner och försetts med en kondom så att de verkliga mördarna kunde använda hans sperma som bindande bevis i Helén-mordet.
Som lyssnare tar man sig för pannan och undrar om de menar allvar. I en kriminalparodi kunde hypnosfantasierna varit en knäppkomisk detalj. I berättelsen om en verklig mordutredning framstår det bara som plumpt och korkat.
Märkligheter finns förstås i både förhör och olika stickspår, men så är det i alla mordutredningar. Det försöker den före detta kriminalinspektören Monica Olhed, som höll i förhören med Ulf Olsson, gång på gång påminna Mork om i deras samtal. Förgäves.
Han tar alla ouppklarade spår i utredningen till intäkt för att Ulf Olsson egentligen var syndabocken i en sinnrik konspiration. I ett avsnitt plågar Mork pensionerade advokaten Peter Althin med sin rövarhistoria, men allt denne kan anmärka på är att bevisningen mot Olsson var skral och försvarsadvokaten undermålig.
Att skapa en mördare kan kanske avnjutas som sinister deckarfantasi. Den som vill läsa en nykter redogörelse för fallet Ulf Olsson kan göra det i kriminalreporter Tobias Barkmans bok Jakten på en mördare (nyutgåva 2020).
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-05-02.