Mårten Blomkvist
Sånger från folkhemmet: Om Roy Andersson
Albert Bonniers, 279 sidor
”Det kan hända,” svarar Roy Andersson på frågorna han helst vill ducka för. I inledningen till filmkritikern Mårten Blomkvists Sånger från folkhemmet påstår han sig jobba intuitivt och inte, underförstått, intellektuellt reflekterande. Och Blomkvist följer hans anvisningar med ett anekdotiskt strövtåg genom hans liv.
Liksom i flera tidigare svenska regissörsbiografier är det som att läsa regissörens spökskrivna memoarer. Roy Andersson får regissera sitt livs berättelse. Om man, som jag, plöjt åtskilliga amerikanska biografier om Hollywoods legender, sticker den svenska medgörligheten i ögonen.
Se till exempel journalisterna Sam Wassons Fosse (2019) och Mark Harris Mike Nichols (2021). De betraktar sina huvudpersoner och deras konstnärskap med kritiskt granskande blickar. Intervjuer, egna efterforskningar och fördjupande analyser utmynnar i komplexa, nyanserade porträtt av liv och verk.
Den ambitionen saknar jag hos deras svenska kollegor. Här slår studierna påfallande ofta över i hagiografier om Den Store Konstnären och hans mästerverk. Idolporträtt som konserverar såväl regissören som hans filmer till livlösa museiklenoder höjda över all debatt.
Lyckligtvis duckar Andersson inte för sina privata helveten, och där finns uppenbara nycklar till hans återkommande motiv. Öppet lägger han ut texten om uppväxten med sin misslyckade försäljare till far, vars alkoholism gick i arv till både lillebror Ronny – död 2012 efter ett liv kantat av missbruk – och honom själv. Blomkvist behöver inte anstränga sig för att hitta avtrycken i de likbleksminkade, luggslitna handelsresanden som hemsöker Anderssons inspelningsateljé på Sibyllegatan 24 i Stockholm.
Berättelsen om framgångsdepressionen efter långfilmsdebuten En kärlekshistoria (1970) och flykten till en tid som diversearbetare på ett malätet hotell i Dalarna blir på samma sätt en självklar ingång till Giliap (1975). Filmen blev med sitt slow motion-tempo genom en orgie i melankoli till ett av de kostsammaste kritiker- och publikfiaskon i svensk filmhistoria. Misslyckandet gav emellertid Andersson möjligheten att släppa kravet på att göra ”kvalitetsfilm” enligt Harry Scheins hemmasnickrade kriterier för produktionsstöd.
Äntligen fick han blomma ut i konstnärlig frihet inom reklamindustrin. Fnoskigt kan man tycka om en vänstersinnad filmares kärleksaffär med kapitalismen. Men det var just här han fick möjligheten att experimentera fram sin säregna berättarteknik i tablåsketcher och djupfokus, ofta om just kapitalismens moraliska baksidor ett stenkast från nazismens övermänniskoideal.
Egoismen när Lars Amble proppar käften full med choklad för att slippa bjuda kompisen Björn Gustafsson i reklamfilmen för Fazer. Den brutala nyliberalismen när en pojke örfilas för att han inte har pengar till skollunchen i en klassisk valfilm för Socialdemokraterna. Och den starkes rätt när nazister gasar judar i kortfilmen Härlig är jorden (1991). Anderssons slägghamrande tydlighet i filmernas metaforik gör så gott som alla tolkningar självklara.
Blomkvists främsta bidrag är därför att berätta om annat. Riktigt bra blir det i kapitlet om hur reklambranschen i Sverige gick från förmedling av annonser till nyskapande formgivning. Här nämner han Leon Nordin som banbrytaren, men medarbetaren Alf Mork är med sin drastiska humor minst lika viktig. Morks delvis uppdiktade memoarer Uppfinnaren (1981) är en komiskt tillspetsad betraktelse av den pengaflödande anarki under 1970- och 80-talen som fick Andersson att stortrivas i reklamvärlden.
Sånger från folkhemmet är en ojämn bok, i långa stycken fetlagd med utförliga handlingsreferat av filmer läsaren enkelt kan hitta på diverse nättjänster. Blomkvist förlorar sig även i omständliga redogörelser av perifera detaljer, som i kapitlet om köpet och renoveringen av Sibyllegatan 24. För att bättre utnyttja bokens vidfilmsformat och generösa bildmaterial i färg borde han istället ägnat utrymmet åt att bena i Roy Anderssons styrka: de konstfulla bildkompositionerna. Här finns det en hel del att skriva om, särskilt för den konsthistoriskt bevandrade.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-04-09.
Se även: FOLKHEMMETS SVANESÅNG: INTERVJU MED ROY ANDERSSON. Filmhäftet, vol. 28, nr. 3 (#111), 2000, s. 70—73.
