BIO. DRAMA. Österrike/Luxemburg/Tyskland/Frankrike, 2022. Corsage. Regi, manus: Marie Kreutzer. Med: Vicky Krieps, Florian Teichtmeister, Katharina Lorenz, Jeanne Werner. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.54.
Elisabet, kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern, var 1800-talets motsvarighet till prinsessan Diana. Målad med romantiska färger i otaliga böcker, tv-serier och filmer, som Sissi-trilogin 1955–57 med Romy Schneider i titelrollen. Bakom slottsfasaden var hon en inbunden anorektiker, utfrusen i hovet och terroriserad av sin svärmor, ärkehertiginnan Sophie.
I regissören och manusförfattaren Marie Kreutzers Korsett möter vi Elisabet (Vicky Krieps) 1877, året då hon fyller fyrtio. Hon ser med fasa åldrandet som ett både kroppsligt och själsligt förfall. Fixeringen vid att aldrig väga mer än femtio kilo trots sin för tiden ansenliga längd om 173 centimeter blir nu än mer obarmhärtig.
Den historiska Elisabets självspäkning byggde på asketisk diet, timslånga ridturer och en tortyrliknande korsett som det ibland tog timmar att knyta tillräckligt hårt för att göra henne nöjd. Med sin getingmidja och sitt magerhärjade ansikte hade hon kunnat göra succé i vår tid som fotomodell i ”heroin chic”-klassen. Kreutzer har inte krävt av sin skådespelerska Krieps att göra samma uppoffringar, så i henne får vi bara en västanfläkt av förebilden.
Filmen vill så gärna göra Elisabets öde giltigt för vår tid. Det understryks av alla anakronismer: moderna poplåtar framförda på akustiska instrument, slottets elektriska belysning och telefon. I en scen träffar hon filmpionjären Louis Le Prince, som visar sin revolutionerande uppfinning nästan tio år innan han faktiskt uppfann den. Historiskt korrekt är däremot hennes för tiden chockerande rökning, vilket filmen gör till ett rebelliskt långfinger mot den patriarkala omvärlden.
Excentrisk, det vill säga rik och halvknäpp, och avog mot maken, kejsare Franz Josef I (Florian Teichtmeister), det är hon. Flirtig mot män som intresserar henne likaså. Men en hämningslös partybrud som titelrollen i Marie Antoinette (2006) blir hon aldrig, inte heller någon gapig punkrebell som Tonya Harding i I TONYA. Och som tragiskt kvinnoporträtt står hon sig slätt mot just Diana i SPENCER.
Korsett stannar vid lätt-feminism i rojalistisk lyxförpackning, där till och med scenerna med Elisabets heroinmissbruk fångas i glamourösa bilder. Konstnärligt räddhågsen och tam. En förargelseväckande likgiltig film.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-03-24.