BIO. ROAD MOVIE. Polen/Italien, 2022. Regi: Jerzy Skolimowski. Med: Sandra Drzymalska, Isabelle Huppert, Lorenzo Zurzolo, Mateusz Kosciukiewicz, Tomasz Organe. Åsnan EO spelas av: Ettore, Hola, Marietta, Mela, Rocco och Tako. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.
Polske regissören och manusförfattaren Jerzy Skolimowsky – 85 år ung och konstnärligt vital att döma av de senaste filmerna – har äntligen blivit ett världskänt namn. Det tack vare att hans åsne-road movie EO, skriven med hustrun Ewa Piaskowska, vann jurypriset i Cannes och har blivit en Oscarsfavorit i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film.
Skolimowski kom som publicerad poet till filmen 1960 för att skriva manus till nestorn Andrzej Wajdas Nattens lekar (Niewinni czarodzieje). Efter att ha vunnit Guldbjörnen i Berlin 1967 med den belgiskproducerade Starten (La Départ) spåddes han en lysande framtid. Men trots sporadiska framgångar på festivaler har han inte fått den uppmärksamhet han förtjänat. Förrän nu.
I den mån Skolimowsky är bekant för den stora publiken, beror det på hans minnesvärda rollinsatser – ofta som skurk – i filmer som Taylor Hackfords Vita nätter (White Nights, 1985), David Cronenbergs Eastern Promises (2008) och Marvel-filmen The Avengers (2012).
EO har missvisande beskrivits som en omarbetning av Robert Bressons Min vän Balthazar (Au hazard, Balthazar, 1966). Filmerna är dock distinkt olika både som allegorier och berättelser. Den religiöst troende Bressons åsna Balthazar är en Kristusgestalt som stoiskt vandrar på smärtornas väg under den ena plågoanden till ägare efter den andra.
EO – med namn efter sitt skriande läte – är däremot en viljestark rebell som befrias från en cirkus av djurrättsaktivister och sedan rymmer från en bondgård för att upptäcka världen. En åsnornas Jack Kerouac på drift, sökande efter en ny livsstil i dagens Polen.
Ibland tänker han på Kasandra (Sandra Drzymalska), cirkuspartnern och enda vännen. En bra påminnelse för alla, särskilt kallhamrade köttätare, som fortfarande lever i föreställningen om djur som själlösa varelser. Skolomowski färgar emellertid dagdrömmarna röda, vilket är obegripligt sett till att åsnan är ett hästdjur med dikromatiskt färgseende vars värld går i blått, gult, grönt och grått.
Ännu knasigare är den bokstavliga tankeflykten – filmad i rött med drönare – över en skog och mot ett vindkraftverk som får kameran att rotera vertikalt i takt med vingarna. Inslagen skär sig som dissonanta klanger mot filmens poetiska ton.
EO hade med fördel kunnat vara helt stum; det är i de dialoglösa partierna då Michal Dymeks kamera följer huvudåsnans stillsamma vandringar till Pawel Mykietyns musik som filmen får sin unika karaktär. Nattscenen i en skog lyfter berättandet till naturlyrik när EO möter varg, räv och uggla i månljuset. Skolomowski skildrar en förtrollande och samtidigt skrämmande vildmark som hämtad ur pojkböckerna om Tom Sawyer eller Charles Laughtons mästerliga skräcksaga Trasdockan (Night of the Hunter, 1955).
Magin bryts abrupt av beväpnande mäns intrång, och med det EOs korta stund på fri hov. Strax efteråt dras han in i ett våldsamt bråk mellan fotbollshuliganer. På en pälsfarm slår EO tillbaka. Faktiskt ser det ut som om han begår ett mord.
Ger han igen för vargen som sköts ihjäl av jägarna skogen? För huliganernas misshandel? Är det en allegorisk hämnd på Förintelsen med tanke på den judiska gravstenen han tidigare dröjt sig kvar vid?
EO blir till ett lackmuspapper för människans nyckfulla dubbelnatur, en sadist och slaktare under den civiliserade ytan. Hans ögon speglar oss som krassa, opålitliga. Som fiender till livet.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-03-24.
