BIO. SKRÄCKKOMEDI. USA, 2023. Regi: Elizabeth Banks. Med: Keri Russell, O’Shea Jackson, Christian Convery-Jennings, Alden Ahrenreich. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.31.
Naturens hämnd var ett publikdragande tema i skräckgenren under filmens ärorika 1970-tal. Ju skräpigare desto roligare. Moby Dick-imitationen Hajen (Jaws, 1975) i all ära, men vad är väl den mot Piraya (Piranha, 1978) där de biovapen-dopade människoätarna istället för att användas i Vietnamkriget hamnar i amerikanska floder för att mumsa på landets folk och fä?
I samma anda hade Cocaine Bear – redan titeln signalerar skamlös skräpighet – kunnat bli en satirisk kommentar till CIA:s inblandning i nicaraguanska Contras-gerillans kokainsmuggling på 1980-talet. Handlingen bygger på en verklig händelse 1985 i Georgia då man hittade en svartbjörn död av en överdos vid en söndertuggad kokainlast. Kokainet dumpades från ett privatplan av Andrew Thornton, en knarkpolis som bytt jobb till smugglare och som senare hittades död med outlöst fallskärm.
Visserligen kom knarket från Colombia, men det är bagatellfakta i en genre känd för sina poetiska friheter. Och sådana saknas inte i Cocaine Bear, där kokainet istället för att döda den sävliga nallen förvandlar den till en vettlös slaktarmaskin med superkrafter. Ett pälsklätt slashermonster med klor och tänder som vapen.
Scenariot är som upplagt för en dödsfajt mellan den snedtända björnen och langargänget som söker efter kokainlasten i nationalparken med det profetiska namnet Blood Mountain. Men vid sidan av langarbossen Dentwood (Ray Liotta i en hårdkokt sista roll) och hans hantlangare Howard (O’Shea Jackson, Jr) och Marty (Alden Ehrenrich) slänger filmen in en à la carte-meny på homo sapiens till predatorn: oroliga morsan (Keri Russel) på jakt efter skolkande barn, en godmodig snut (Isiah Whitlock, Jr), en duo pilska parkvakter (Margo Martindale, Jesse Tyle Ferguson) med flera.
Reklamens utlovade svarta skräckkomedi visar sig emellertid vara en blodig pilsnerfars på halvfart, kemiskt ren på både politisk undertext och komisk uppfinningsförmåga. Med dödbakade gags från Jimmy Wardens manus och i slätstruken regi av Elizabeth Banks. Ändå har man ett datoranimerat djur som kan göra precis vad som helst – ett musikalnummer, en kung fu-närstrid, ett matlagningsprogram för rovdjur med kötträtter på människa.
Man har tekniken men inte fantasin, den moderna film- och tv-industrins förbannelse. Tråkigt för all bortkastad talang framför kameran, tråkigare för publiken.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-02-24.
