Spanien/Mexiko 2006. El Laberinto del Faun
o. Regi: Guillermo Del Toro. Skådespelare: Ivana Baquero, Maribel Verdú, Sergi López, Doug Jones. Längd: 1.54.
Norra Spanien 1944. Elvaåriga Ofelia har förlorat sin far i inbördeskriget, okänt på vilken sida han slagits. Mamman är omgift och höggravid med den fascistiske karriärofficeren kapten Vidal, som via terrorregemente från en militärförläggning i skogen försöker utrota de sista motståndsfickorna. Bredvid förläggningen ligger en förkristen ruin, en labyrint som leder ner till ett sagorike där den bokfrälsta Ofelia kanske en gång har varit prinsessa.
Mexikanske regissören och manusförfattaren Guillermo Del Toro (Hellboy) vill göra en drabbande allegori över fascismens antihumanistiska triumf i Spanien. Men trots sina enskilt starka bilder av både mänsklig grymhet ovan mark och lurande monster i underjorden förblir kopplingen mellan de två fiktionsplanen oklar filmen igenom. Det är till exempel svårt att se parallellerna mellan Ofelias prövningar under sin ondskefulle styvfar – en i och för sig intressant motvikt till sagans elaka styvmor – och proven hon ska klara för att få komma in i sagovärlden.
Lika problematisk blir Ofelias omedelbara instinkter till motstånd mot fascismen. Hon är så alltigenom renhjärtad och Vidal så entonigt barbarisk att inte den minsta attraktion mellan Skönheten och Odjuret någonsin kan uppstå. Fascismens lockelse för miljontals unga under mellankrigstiden förblir därmed obegriplig och alla moraliska komplikationer sopas under mattan.
Det som ändå gör filmen sevärd – särskilt i det stora formatet på bioduken – är de gedigna skådespelarinsatserna med betoning på unga talangen Ivana Banquero som Ofelia men framförallt Del Toros visuella iscensättningskonst. Scenografi, smink och kostym är en bländande sammansmältning av skräck- och fantasymytologi med spansk konsttradition från Goya, Picasso, Dalí och Miró.
Olyckligt nog motverkar man samtidigt den fantastiska dimensionen i berättelsen genom att konsekvent använda ett färgblekt filmfoto i grå-brun-grön ton som ansluter sig till en dokumentärrealistisk kliché inom krigsfilmen alltsedan Rädda menige Ryan. Och varför är Del Toro tvungen att i ett klumpigt filmklipp mot slutet ”avslöja” det imaginära i Ofelias föreställningsvärld? Var det inte just kraften i hennes fantasi han ville skildra i filmen?
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-02-09.