Wannsee 1942 – Michael Tapper

BIO. DRAMADOKUMENTÄR. Tyskland 2021. Die Wannseekonferenz. Regi: Matti Geschonneck. Med: Philip Hochmair, Johannes Allmayer, Maximilian Brückner, Matthias Bundschuh. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.47.

Det var en stilla morgon den 20 januari 1942 i rikemansidyllen Wannsee, halvvägs mellan Berlin och Potsdam. Femton officerare, ministrar och byråkrater samlades för ett kort, formellt möte i en stor villa vid den vackra sjön. De flesta hade bråttom till andra möten under dagen, och för övrigt handlade det bara om detaljer. Planerna hade redan skissats av Adolf Hitler och SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, som han kärleksfullt kallade ”mannen med järnhjärtat” på grund av dennes kallhamrade skoningslöshet.

Åren efter maktövertagandet 1933 hade naziregimen eliminerat oppositionella, homosexuella, kriminella och så kallat asociala element i ett snabbt utbyggt koncentrationslägersystem. Övertygade om att den slutliga segern i kriget låg runt hörnet ville man nu gå vidare med ”germaniseringen av Europa”. Första steget var en fyraårsplan för att utrota elva miljoner judar från Irland i väst till Uralbergen i öst.

Mötet i Wannsee är en illustration av det Hanna Arendt kallade ”den banala ondskan”, hur nazismen gjorde Förintelsen till ett byråkratiskt problem. Klädde mördandet i förskönande omskrivningar, diskuterade det enbart som ett ekonomiskt och logistiskt problem: Kulor behövde man vid fronten. På vintern kunde man på grund av tjälen inte gräva massgravar. Judarna hade ”ariska” bekanta som kunde tänkas bli regimmotståndare av ett alltför öppet mördande.

Den slutliga lösningen av ”judefrågan”, med förebild i dödshjälpsprogrammet Aktion T4, känner vi. Men filmens nittio minuter av konferens plus femton minuter av lättsamt förintelseprat till kaffe och kakor blir ändå till en skräckfilm förklädd till absurd kontorskomedi. Fylld av småsint revirpissande mellan olika chefer, och svansviftande karriärister som drömmer om att få en personlig klapp på axeln av högste bossen, Der Führer.

Prästsonen och departementsrådet Friedrich Wilhelm Kritzinger (Thomas Loibl) är den ende som bryter de sociala koderna med sin moraliska skälva inför planerna. Tills han ursäktande förklarar sig med att det är den psykiska hälsan hos de tyska soldater som ska sköta själva mordhanteringen han bekymrar sig för. Alla andas ut, ordningen är återställd.

Manuset följer till punkt och pricka sekreteraren Lili Fichtners (Ingeburg Werlemann) mötesprotokoll, varken överspel eller pekpinnar behövs för att understryka konferensens fasansfulla följder. Byråkraterna på ena sidan bordet vill helst höra så lite som möjligt om de obehagliga detaljerna, officerarna på andra sidan struntar i detaljerna så länge ”judeproblemet” inte hindrar krigföringen.

Vid bordsändan sitter den småleende fanatikern Heydrich, spelad som en slug giftorm av Philip Hochmair. Bredvid honom hans två ideologiska papegojor, SS-officerarna Otto Hoffmann (Markus Schleinzer) och Gerhard Klopfer (Fabian Busch), som ideligen bryter in med antisemitiska kommentarer och brandtal. Avsides, vid ett eget bord, sitter Heydrichs lilla hjälpreda som organiserade de nattliga människotransporterna till förintelselägren, den grå SS-musen Adolf Eichmann (Johannes Allmeyer).

Wannsee 1942 är en lektion i rasismens logik, från språkbruk till folkmord. Och hur folkmordet kan göras acceptabelt om det maskeras i byråkratiska omskrivningar och utförs diskret så att inget påminner allmänheten om vad som verkligen händer.