Direktören för det hele – Michael Tapper

Danmark/Sverige/Island/Italien/Frankrike, 2006. Regi: Lars von Trier. Skådespelare: Jens Albinus, Peter Gantzler, Fridrik Thor Fridriksson, Iben Hjelje. Längd: 1:39.

Trots Lars von Triers spefulla självironi i rollen som filmens berättare är Direktören för det hele långt mer än trivial ”hygge” för stunden. Tvärtom är hans Brecht-inspirerade parallell mellan maskspel inom teater/film och i företagsvärlden ett komiskt guldkorn som just pockar på reflektion. Triers användning av datorstyrd bild- och ljudupptagning – Automavision – med slumpmässigt valda variationer gör dessutom filmen till hans konstnärligt djärvaste.

Direktören för det hele påminner om en experimentfilm, där själva berättandet och de tekniska greppen överskuggar berättelsen. Framförallt den rumsliga orienteringen men även sammanhangen i berättelsen förmedlade genom skådespelarnas samspel i dialog och kroppspråk fragmenteras av ständiga jump cuts både i bild och ljud.

Exempelvis kan flera nästan identiska bilder följa på varandra (ibland med olika ljusstyrka och färgtemperatur). Plötsligt skiftar skådespelarna positioner med varandra. I nästa ögonblick hamnar deras ansikten i ena kanten eller helt utanför bild. Samtidigt växlar ljudspåret i volym och mixning.

Utan att vara alltför djärv kan man se tekniken som en förlängning av den neurotiska atmosfären i filmen. För även den mest inbitna cineast lär drabbas av svindelkänsla inför det osystematiska uppbrottet från konventionellt berättande i bild och ljud. Att vi ändå relativt lätt kan följa handlingen beror på de klassiska komedipremisserna och upplägget med tydligt utstakad början, mitt och slut. Men också här får Trier in en knorr:

Konflikträdde och manipulative direktören Ravn (Peter Gentzler) har i alla tider skyllt sina obekväma beslut på den påhittade och ständigt frånvarande ”direktören för det hele”, Svend E. När Ravn ska sälja sitt IT-företag till lynnige, isländske direktör Finnur (filmregissören Fridrik Thor Fridriksson) tvingas han därför anlita skådespelaren Kristoffer (Jens Albinus) att spela Svend.

I en traditionell komedi hade Kristoffer träffat kärleken, fått samvetskval och avslöjat bedrägeriet. Happy end. Men som manisk metodskådespelare efter Stanislavskijs modell i en Trier-film blir Kristoffer snart rollgestalten Svend, med alla de mörka sidorna som Ravn diktat upp, och en maktkamp påbörjas mellan direktörerna. Bägge försöker de att med olika managementgrepp – läs: tomma floskler och beräknande känsloutspel – bli herre på täppan bland personalen (en vänkrets av ex-proggare; notera bland annat Ravns stilblandning av manchesterkostym och kotlettfrisyr).

Till skönhetsfläckarna hör Triers sedvanliga provokationslekar med sin medelklasspublik, här bland annat den tradiga bögkomiken i sexscenen och marknadsföringsgimmicken med en publiktävling som går ut på att hitta bildelement som inte hör till scenerna (se lookey.dk). Som helhet är emellertid filmen en så originell komedi, inte minst till formen, att det blir anmärkningar i marginalen.