Inför premiären på Måns Månssons Hassel – privatspanarna (2012) recenserade jag filmen som en anti-deckare, omöjlig att bedöma eftersom den så tydligt bröt med genrens dramaturgi. För att bena i såväl filmen som själva mordmysteriet har jag därför valt att följa berättarstrukturen i en klassisk polisroman och film: Först en exposition där jag presenterar huvudpersonerna i fallet, gärningsmannen och mordutredaren. Sedan försöker jag tänka mig hur filmen hade sett ut om manuset skrivits av Roland Hassel-författaren Olov Svedelid. Det för att påminna läsaren om de genrekonventioner Månssons film systematiskt negligerar – eller medvetet går på tvärs emot, om man så vill. Till sist hugger jag in på själva filmen och funderar över varför den ser ut som den gör och varför Roland Hassel där går bet på att hitta den skyldige.
Den osannolika men sannolikt skyldiga mördaren
Chefsåklagare Krister Petersson avslutade brottsutredningen om mordet på Olof Palme 10 juni 2020 med att peka ut grafikern Stig Engström – i medierna omtalad som ”Skandiamannen” – som den mest sannolike statsministermördaren. Han kunde inte väcka åtal eftersom Engström dött tjugo år tidigare. Dessutom finns det ingen kriminalteknisk bevisning mot Engström, inget vapen, inga DNA-spår eller annat som fysiskt knyter honom till mordet.
Det som däremot finns är en bestickande indiciekedja som starkt talar för att Petersson pekat ut rätt person. Den hade journalisten Thomas Pettersson kartlagt i detalj två år tidigare i boken Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Han hade då gått igenom alla förhörsprotokoll, medieintervjuer och reportage om och med Engström, samt pratat med vittnen och anhöriga till både Palme och Engström.
I korthet visar Petersson följande: Vid mordtillfället arbetade Engström som reklamkonsult på Skandia i hörnet Sveavägen–Tunnelgatan (numera Olof Palmes Gata). Han hade bevisligen stämplat ut ett par gånger under mordkvällen den 28 februari 1986, första gången i lagom tid för att observera makarna Palmes besök vid 21-tiden på biografen Grand några kvarter från Skandiahuset. Hans andra utstämpling var klockan 23.19, två och en halv minut innan mordet inträffade endast 50 meter från Skandiahusets huvudentré. Tjugo minuter senare återvände han, enligt vakterna i upphetsat tillstånd.
I polisförhören och medieintervjuerna ger Engström en motsägelsefull, ibland direkt lögnaktig version av sin roll kring brottsplatsen. I första intervjun påstår han sig ha stämplat ut först klockan 23.21, hört skotten och strax därefter kommit till platsen. I senare förhör och intervjuer lägger han till och ändrar olika uppgifter. Bland annat ska han då ha hjälpt till med hjärt-lungräddningen av Olof Palme, pratat med den omvittnat chockade och okontaktbara Lisbeth Palme, försökt springa ikapp poliserna som förföljde mördaren för att ge dem rätt signalement samt blivit avspisad när han försökte ge sitt vittnesmål om mordet till poliserna på brottsplatsen.
Inte en enda av hans uppgifter styrks av poliserna eller av de dokumenterade vittnena på mordplatsen. Ingen enda av dem kommer ens ihåg att Engström skulle befunnit sig där. Däremot överensstämmer hans utseende och klädsel den kvällen perfekt med mordvittnenas signalement på den flyende mördaren, vilket Engström själv medgivit i både polisförhör och i medieintervjuer.
Emellertid står Engström inte att finna någonstans på de ettusenfem sidorna i Granskningskommissionens betänkande över brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1999:88). Då har brottsutredningen ändå dokumenterat alla de 130 personer som erkänt mordet men bevisligen inte kunnat begå det. Dessutom har de i detalj följt upp alla spår, från konspirationsteorierna om PKK, CIA, Sydafrika, Säpo och nazistiska poliser, till enstaka misstänkta under beteckningar som ”oidentifierad rättshaverist” eller ”kuf i Vasastan”.
Trots att mycket talar för Engström som gärningsmannen, undersökte man alltså varken honom eller hans uppenbart påhittade historier om sina förehavanden kring brottsplatsen. Tvärtom avfärdade Hans Holmér (spaningsledare 1986–87) honom som en mediekåt mytoman, och våldsrotelns dåvarande chef Arne Irvell – den som under några månader innan sin pension 1986 drev en parallellutredning om Engström – hade en konspiration inom Säpo som sitt huvudspår. Förklaringarna till att man missade Engström är flera, främst att han fanns mitt framför näsan på dem alla, en fullt synlig ”smoking gun” som gjorde anspråk på att bli sedd av mordutredningen.
Kort efter mordet framträdde Engström i både Svenska Dagbladet och i SVT med en berättelse som utmålade polisen som inkompetent och sig själv som en obesjungen hjälte. På bilderna ser han ut som sinnebilden av en ”arg skattebetalare” och ”vän av ordning”: en femtioårig småfet medelsvensson i keps, halvlång rock, lågskor, stålbågade glasögon och handledsväska som vill göra sig viktig. Med tanke på hans skrönor kring mordet tycktes han vara ett praktexempel på den typ av knäppgökar som ofelbart dyker upp i polisutredningar av spektakulära brott.
Lägg därtill att mordoffret var en internationellt ryktbar och kontroversiell svensk statsman utan dess like i nationens historia. Mördaren eller mördarna borde rimligtvis vara av samma dignitet. Så resonerade inte bara Holmér och andra kriminalpoliser i utredningen utan även politiker och journalister som uttalade sig om mordet lång tid efteråt. (Riksalkoholisten Christer Petterson blir därför en pinsam parentes.)
Engström ansågs alltför ordinär, alltför feg och korkad, alltför osannolik för att passa in på bilden av en statsministermördare. Först när alla stickspår var slutkörda började några privatspanare rikta blickarna mot honom. Under 1990-talet återkom han bland annat som bifigur i en större konspiration i bland andra ex-kriminalaren Sven Anérs böcker och nyhetsbrev om mordet och i journalisten Olle Minells artiklar för den kommunistiska tidningen Proletären.
Efter Engströms död år 2000 tog privatspanaren Lars Larsson och journalisten Thomas Pettersson upp spåret. I Larssons egenutgivna bok Nationens fiende: Om mordet på Olof Palme (2016) är Engström, anonymiserad som Sture E, en av de huvudmisstänkta. Petterson bygger däremot hela sin bok Den osannolike mördaren från 2018 kring Engström, bland annat genom att gräva fram ytterligare bestickande detaljer i hans förflutna: vapentränad militär, moderat kommunalpolitiker med umgänge i Täbys Palmehatande societetskretsar och granne med en enorm vapensamling. Den sistnämndes kollektion av drygt 200 vapen innehöll inte bara en .357 Magnum – den revolver olyckan Holmér presenterat som det enda tänkbara mordvapnet – utan också flera andra vapen som hade kunnat avfyra ammunitionen som dödade Olof Palme.
Bakom den till synes gråtriste Stig Engström fanns också en historia om en överklasspojke som sakta börjat hasa neråt i klassamhället. Hans tilltagande alkoholism satte snart stopp för den tilltänkta karriären både på Skandia och i moderaterna, därefter blev han utfrusen ur societetsumgänget och som final gick hans hustru från honom. Engström slutade sina dagar som en ensam, försupen och förtidigt död 66-åring i en lägenhet där flyttkartongerna efter skilsmässan fortfarande stod ouppackade.
Engströms ideologiska skolning och psykologiska profil som socialt marginaliserad och med missbruksproblem stämmer bara alltför väl in på gärningsmannaprofilen från 1995. Den gjordes av Ulf Åsgård och Jan Olsson och redovisas i Granskningskommissionens betänkande, sidorna 875–882. Förutom bakgrunden hade han även synnerligen praktiska förutsättningar för att begå mordet. Han arbetade i kvarteren där Palme tidvis vistades både i jobbet och privat och kunde sannolikt se eller till och med stöta på statsministern flera gånger i veckan. Bland annat låg Socialdemokraternas partihögkvarter och ABF-huset bara några kvarter bort, och kring Skandiahuset fanns restauranger där Palme gärna åt med parti- och regeringskamrater.
Slutligen pekar uteslutningsmetoden på Engström. Alla vittnenas berättelser kring brottsplatsen stämmer överens med varandra, men Engströms faller ensam utanför. Den ende han passar in på, såväl fysiskt som psykologiskt, är gärningsmannen.
Roland Hassel, ett porträtt i fyra polisromansviter
Vem är då Roland Hassel? Det korta svaret är att han, som andra populära poliser i roman och film, bäst kan förstås som ett lackmuspapper för sin samtid, en social kameleont som byter skepnad för att passa de rådande konstnärliga och ideologiska vindarna. I min doktorsavhandling Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010 (2011) kartlägger jag hur författaren Olov Svedelid låter honom genomgå en rad förvandlingsnummer i takt med tiden över 32 år, från 1972 till 2004.
När vi möter honom i den första romansviten 1972–76 är han en proletär 35-årig snut, luggsliten och hetlevrad och med båda fötterna fast förankrade på Stockholms skoningslösa gator. Hans arbetsmetoder går på tvärs mot såväl pusseldeckarnas länsstolsdetektiver som Sjöwall-Wahlöös kriminaltekniskt bevandrade mordutredare. Hassel är en svensk actionsnut modellerad på Mickey Spillanes hårdkokte deckare Mike Hammer. Hans arbetsmetoder styrs inte av intellektet utan av magkänslan, en manlig intuition om man så vill.
Kriminaliteten Hassel bekämpar sträcker sina tentakler från den vita manschettbrottsligheten (företag som tvättar svarta pengar, miljöbrott) till den svarta kriminaliteten på gatan (knark, spel, prostitution). Men det är sällan vår hjälte går i clinch med de rika alfaskurkarna. I stället förnedras, misshandlas och lämnas han att dö av deras atavistiska underhuggare innan han återvänder från sina nära-döden-upplevelser för att slå tillbaka mot plågoandarna. Också det är ett arv från Spillane.
Dessa fysiskt brutala konfrontationer ger romanerna en prägel av personliga uppgörelser, hämnd snarare än rättsskipning enligt lagboken. Hassel är brottsoffrens mordängel som tar revansch på asfaltsdjungelns rovdjur i det tidiga 1970-talet. Gene Hackmans ”Popeye” Doyle i The French Connection och Clint Eastwoods Harry Callahan i Dirty Harry (båda 1971) var otvivelaktigt hans hårdföra och moraliskt ambivalenta förebilder. Det trots att Hassel bestämt avfärdar den senare i diskussionerna på jobbet.
Hassel skiljer sig nämligen, åtminstone formellt, från kollegornas krav på hårdare tag, ibland till och med rop på utomrättsliga avrättningar, som i fallet med den straffrättsligt konservative, sedermera nynazistiske Sune Bengtsson. I stället jämställer Svedelid brottsligheten just med nazismen, bland annat i Beskyddarna: ”Hitler och hans anhang var inget annat än en väldig beskyddarliga.”
När Hassel återkom ett några års uppehåll i nästa svit romaner 1979–84 stod fortfarande actionrafflet i centrum. Men ensamvargen Hassel blir nu en i teamet på polishuset. Svedelid flyttade sig här närmare den kriminaltekniskt mer realistiska polisromanen som Ed McBain etablerade på 1950-talet och vars växande popularitet i Sverige bekräftats av Leif GW Perssons succéroman Grisfesten (1978).
Den typiska berättarintrigen i svit nummer två börjar med att Hassel vadar genom Stockholms sociala misär för att plötsligt upptäcka Det Stora Brottet som han sedan spårar till någon förslagen brottsorganisation. 1980-talets narcissistiska kult kring egoism, snabba pengar och en hedonistisk livsstil har fött fram en ny typ av brottslighet, som aktiesvindlare och korrumperade poliser i nära samarbete med nyrika gangstrar. Men märkligt nog avfärdar Svedelid skattefiffel med den tvivelaktiga formuleringen om att ”ingen blir ju fysiskt skadad”, ett påstående man kan ställa mot alla som slås ut till följd av en underfinansierad skola eller dör till följd av besparingar i sjukvården.
”Förresten, räknades en kriminalinspektör till medelklassen?” undrade Hassel redan i Beskyddarna från 1974. Om inte tidigare fick han svaret i Svedelids tredje upplaga av romansviten 1987–94. Då gifter sig ensamvargen Hassel med sin älskade men länge kyligt distanserade Virena för att senfärdigt följa det flyttlass till medelklassen som den svenska arbetarklassen påbörjat efter andra världskrigets slut. Bakom sig lämnar han ett nytt proletariat bestående av nya immigranter, måltavlan för den växande svenska nynazismens rasism och högerns klasshat.
Nu lägger Svedelid terrorister, styckmördare, mc-gäng, djävulsdyrkare och nynazister till Hassels fiender. Eftersom han gift sig och har fått en dotter blir familjen givna måltavlor, helt i linje med berättarmönstret från samtida actionsnutfilmer, som Die Hard (1988), Dead Bang och Dödligt vapen 2 (Lethal Weapon 2, båda 1989). Och kriminaliteten har i romanerna blivit så globaliserad och ekonomiskt mäktig att den hotar hela den västerländska demokratin.
Följaktligen gör Svedelid sin Hassel till en internationell snut i den fjärde och sista romansviten 1995–2004, sannolikt inspirerad av Jan Guillous succéromaner om Carl Hamilton, alias superspionen Coq Rouge med världen som sitt arbetsfält. Gangsterimperierna – snarlika SPECTRE i James Bond-filmerna – tar form i läkemedelsbolag som säljer verkningslös medicin till fattiga länder, tillverkare av biologiska och kemiska stridsmedel till folkmördande nationer, domedagssekter och globala terrorister. I detta alarmistiska scenario av en brutaliserad omvärld ter sig folkhems-Sverige för Hassel som ”en sagovärld… gjord av marsipan och kanderat socker”.
Ideologiskt är romanerna motsägelsefulla. Svedelid rasar mot kapitalismens avarter men viftar bort ekonomisk brottslighet. I Nödens handelsmän kombinerar han trafficking med antifeminism när han avslöjar kollegan och feministbitchen Theresa Lager som en infiltratör från en traffickingliga. Hon och hennes meningsfränder handlar med aids-smittade prostituerade. ”Sen kan svinkarlarna ligga och dö långsamt och plågsamt,” som hon poetiskt uttrycker det.
I ett bokslut kan man förstås se Svedelids författarskap, liksom många andra polisromaner och filmer under samma period, som symtomet på en framväxande ny mentalitet i Sverige som skulle blomma ut på 2010-talet med Sverigedemokraternas genomslag i politiken. Romanerna målar upp både grundlösa och ibland helt orimliga katastrofscenarier för samhället som Hassel sedan påstår att politikerna varken kan eller vill se: ”De är inte onda men kan inget och förstår ännu mindre,” som han formulerar det i Död i ruta ett (2004).
Personligen gav Svedelid intrycket av att vara en chosefri och hygglig person, men hans böcker om Hassel har en tydlig ideologisk slagsida. Liksom många av sina kollegor i genren både speglade och underblåste hans romaner en paranoid världsbild som blev högerpopulismens jordmån kring millennieskiftet. De präglas av antiintellektualism, cynism, misantropi, feministhat, hopplöshet och en djup misstro mot den demokrati Hassel säger sig försvara. I Svedelids fall berodde det sannolikt på att han med hull och hår anammade sin förebilders nattsvarta och sensationalistiska kriminalskildringar, från Mickey Spillane till Dirty Harry och deras otaliga efterföljare och imitationer. Den paranoida världsbilden följde så att säga med genreförpackningen, åtminstone för en epigon som Svedelid.
Palmehatarna, modell 1970-talets Svedelid
Olov Svedelids Hassel-romaner vågade knappt mer än nudda vid mordet på Olof Palme (i Gengångare). Kanske såg författaren det som alltför känsligt eller som en potentiell störningskälla av konkret verklighet på det som var – och skulle vara – dikt. Men om vi tänker oss att han ändå skrev en Hassel-bok i ämnet, så kunde den ha hetat Palmehatarna. Och han hade förstås hade börjat med själva mordet.
Hassel är ute på stan under mordkvällen för att på egen hand bedriva spaning på Sigge Cedergren, känd knarkhandlare med andra smutsiga affärer som bisysslor. På Malmskillnadsgatan ser han den 38-årige blandmissbrukaren Christer Pettersson slinka in på Pub Oxen. Den våldsamme och oberäknelige Pettersson var efter en lång brottskarriär med bland annat misshandel, inbrott och ett knivmord på sin meritlista vid den här tiden en flitigt anlitad torped i den undre världen. Och ett rykte gjorde gällande att nya spelare i Stockholms narkotikahandel ville undanröja konkurrensen från Cedergren. Hassel misstänkte att Pettersson stod på deras lönelista.
Över en öl iakttar han hur Pettersson fyllnar till och tjafsar med andra stammisar på puben. Han tycker sig höra Cedergrens namn genom muren av cigarettrök och kakofonin av sluddrande repliker, och han ser hur Pettersson håller sin högra hand stadigt i jackfickan, sannolikt över en kniv eller något annat vapen. Plötsligt slår sig en påtänd fjortonårig flicka ner i soffan bredvid Hassel för att erbjuda sexuella tjänster som aldrig ens fladdrat förbi i hans vildaste fantasier hemma i soffan. I vanliga fall hade han tagit med henne till stationen för att kontakta föräldrarna, men nu ser något viktigt ut att vara i görningen.
Han försöker därför först med vänliga ord och sedan mer handfast att få bort flickan för att fokusera på den alltmer högljudde och aggressive Pettersson. När hon plötsligt skriker till får Pettersson syn på honom. Blicken mörknar, och strax har han med lufsande men bestämda steg klivit fram till sin antagonists bord för att måtta ett slag med ett stort askfat i massivt glas. Hassel försöker värja sig, men är fastklämd i soffan av det tunga ekbordet och argsinta flickan som börjat klösa honom i ansiktet. ”Snutjävel,” hör han Pettersson skrovliga röst vråla. Sedan faller han fritt som i en dröm, ner i en svart avgrund.
När Hassel vaknar till liv är Pettersson försvunnen, flickan likaså. Någon av dem har tagit hans plånbok och tjänstevapnet han burit i ett axelhölster under jackan. Ingen i pubens sjaskiga klientel eller bland den matchande personalen har förstås sett något. På vingliga ben och ett blödande sår i tinningen styr Hassel därför kosan ut i den bistra vinternatten mot Cedergrens lägenhet i närheten av biografen Grand på Sveavägen. Han anar det värsta, att Pettersson strax ska få användning för hans laddade pistol.
Efter en slirig tur på trottoarernas hårdtrampade snö kommer han till Grand just som statsministern och hans fru kliver ut. ”Inga livvakter?!” hinner Hassel tänka när han får syn på silhuetten av Christer Pettersson som halkar mot Cedergrens lägenhet. På väg att sätta efter stegras emellertid hans illamående och yrsel efter smällen mot huvudet så att han kräks framför makarna Palme. ”Jävla pissluffare!” hör han någon förbipasserande muttra.
En biovaktmästare skyndar ut men känner strax igen Hassel och hjälper honom in i foajén. Medan Hassel hämtar sig med ett glas vatten och ber om att få låna telefonen för att ringa till stationen ekar några skott från ett par kvarter bort. Fylld av onda aningar tvingar han sig upp på fötterna. Väl utanför biografen får han nya krafter av iskylan. När han blickar ner mot Skandiahuset skymtar han en kropp på trottoaren, en vilt skrikande kvinna och några människor som ivrigt pekar in mot Tunnelgatan. Snabbt fattar han beslutet att genskjuta förövaren via Kammargatan och Luntmakargatan.
Inte förrän vid David Bagares Gata får han ögonen på någon människa, en medelålders man i halvlång mörk rock, stålbågade glasögon och keps. Mannen försöker förtvivlat pressa ner något i sin handledsväska medan han halkande halvspringer med lufsande och haltande steg på vänstra trottoaren mot Regeringsgatan. På sin sida av gatan upptäcker Hassel hur ett par stannat upp för att kasta oroliga blickar mot honom.
Med adrenalinet på högtryck sätter han efter den synbart otränade mannen, vars vaggande ostadiga rörelser påminner Christer Pettersson. Ännu ett fyllo, tänker Hassel med viss insikt om sitt eget missbruk när han ser hur mannen hastigt viker in på Johannesgatan. Med en spurt rundar han själv gathörnet bara för att mötas av ett nytt och förödande slag i skallen som skickar honom in i medvetslöshetens stillhet.
Dagen därpå vaknar han på Södersjukhuset. Vid sjuksängen sitter kommissarie Yngve Napoleon Ruda och kollegan ”Sympatiske Simon” Palm. De berättar att Olof Palme var mordoffret och att mördaren är på fri fot men att Hassels mumlande i sömnen om Christer Pettersson och något annat fyllo satt fart på spaningsarbetet. ”Herregud, hur är det möjligt att de inte fick tag i mördaren? Han var ju ingen sprinter direkt!” tänker Hassel och bestämmer sig för själv ta itu med fallet så fort han kan kravla sig upp ur sängvärmen och ut på Stockholm gator, nu mörkare av något mer än natten.
Så långt tänker jag mig att Svedelid skulle kunna inleda en Hassel-roman, givetvis med långt fler detaljer, repliker, adjektiv och adverb än jag använt. Sannolikt hade han också skildrat själva mordet, för sedan låta Hassel få en glimt av den blodiga och sönderskjutna statsministern på en bild eller en videoinspelning och kanske tänka om än inte säga den för Svedelid typiskt raljanta och rätt osmakliga kommentaren: ”Där låg Palme, det som var kvar av honom.”
Därefter hade han ställt berättelserna om Stig Engström och Roland Hassel mot varandra för att illustrera hur de två vid tidpunkten för mordet möts på vägen ner respektive upp i klassresan. Vägen mot lösningen av Palmemordet hade för Hassel blivit en nävarnas kamp mot idel gorillaliknande torpeder med ärt- eller psykopathjärnor. Till de senares skara hade författaren lagt Christer Pettersson.
Först när Hassel lyckats stå öga mot öga med någon av torpedernas bossar, förslagsvis Sigge Cedergren eller någon av hans konkurrenter i gangsterbranschen, blir spåren till mördaren varmare. Men de stannar inte där, utan fortsätter till någon korrumperad advokat med maffiakontakter, ett internationellt spelsyndikat eller en skojarfirma som bakom en legal fasad smugglar in vapen, knark och prostituerade till den aningslösa svenska idyllen.
Just som han står inför att demaskera mördaren överfaller skurkarna Hassel och slänger honom i en stenkross eller stänger in honom i en försluten kista på väg till krematoriet. När han väl lyckas undslippa dödens klor jagas han som ett villebråd genom stan. Först i skydd av mörkret och efter en bokstavlig cliffhanger på Västerbron lyckas han ta sig till en industrilokal i Värtahamnen. Där avslöjar han Stig Engström och hans vapensamlande granne som hemliga vapenhandlare med kontakter högt upp i en multinationell vapenkoncern (möjligen Bofors, men då utanför företagsledningens vetskap).
Mordmotivet visar sig vara att Palme just stod i begrepp att lägga fram ett fredsförslag för parterna i Iran-Irak-kriget, vars lukrativa vapenmarknad finansierat duons hemliga lyxliv under deras utlandsresor. Statsministern var visserligen ett hatobjekt av rang i i såväl vapenhandlarkretsar som i skurkarnas vänkrets hemma i Täby; i industrilokalen hittar Hassel både den Palmehatande skriften Contra från det högerextrema förlaget med samma namn och en piltavla med Palmekarikatyr av antisemitiskt snitt.
Men framförallt var statsministern ett konkret hinder i jobbet, och hotet om fred fick dem att skrida till verket med hjälp av yrkesmördare från den kroatisk-fascistiska terroristorganisationen Uštasa. En tänkbar kandidat kunde vara Miro Barešic, dömd 1971 till livstids fängelse bland annat för mordet på Jugoslaviens Sverigeambassadör men fritagen samma år efter flygkapningen på Bulltofta. (Han dog 1991 i Jugoslavienkrigen.)
Palmehatarna, modell 1980-talets Svedelid
1980-talets Roland Hassel är fortfarande gatans snut men arbetar nu som en del av polishusets kollektiv och efter kriminaltekniska metoder. Tidigt på morgonen efter mordnatten väcks han av en kollega, kliver tyst upp ur dubbelsängen för att inte väcka Virena och deras nyfödda barn, och hastar iväg till mordplatsen på Sveavägen. Väl där beordrar han, som verklighetens kommissarie Arne Irvell också gjorde, poliserna att vidga avspärrningarna och finkamma den snötäckta men söndertrampade brottsplatsen.
Medan det arbetet pågår, får Hassel de första vittnesuppgifterna om hur mordet i stora drag gick till. Han rekonstruerar det för sin inre syn och börjar leta spår i området utanför avspärrningarna. Med hjälp av nyfikna privatpersoner i gathörnet hittar han då de två förlupna men deformerade kulorna och kör dem i ilfart till Statens Kriminaltekniska Laboratoriums (SKL, numera Nationellt Forensiskt Centrum) största och mest sofistikerade anläggning i Linköping. Efter en analys hittar man där blodspår och textilrester från Olof Palme samt kan konstatera att kulorna är av kaliber .357 Magnum.
När spaningsledaren Hans Holmér, som aldrig utrett ett mord eller basat för en mordutredning, håller presskonferens för att presentera .357 Magnum-revolver av märket Smith & Wesson som mordvapnet går Hassel i taket. Som vapenkunnig och medlem i en skytteförening vet han att det finns flera andra modeller som kan skjuta samma ammunition. Och inte bara revolvrar med den kalibern. Även en mindre revolver av kaliber .38 kan modifieras för att fungera med ammunitionen.
Än värre blir det när Holmér senare visar upp den infamösa fantombilden på vad som otvetydigt ser ut som en kurd. Det är ett signalement som går på tvärs mot alla vittnesuppgifter men som passar som hand i handske på spaningsledarens ogrundade favoritteori om att terroriststämplade kurdiska PKK låg bakom mordet. Hassel tappar humöret. Han kastar iväg en häftapparat i arbetsrummet han under ombyggnaden av polishuset tvingas dela med den under senare år olidligt reaktionäre Sune Bengtsson.
Häftapparaten träffar en rapportpärm, som trillar ner från översta hyllans dammigaste hörn ovanför Bengtssons skrivbord. Längst bak i en plastficka ligger en diskett tillsammans med ett medlemskort till föreningen Vedergällning i Gamla Stan. Namnet minns Hassel från ett ihållande rykte inom kåren. Det gällde en nazistförening som skulle ha hållit möten just i Gamla Stan med bland annat gamla SS-veteraner från andra världskriget, svenska militärofficerare och poliser från den ökända Basebolligan inom Norrmalmspolisen.
Ryktena var alltså sanna, och nu tänkte Hassel gå till botten med dem. Han får en känsla av de hör ihop med statsministermordet och drar sig till minnes att Bengtsson betett sig underligt vid tiden för mordet. Efter att i flera år varit en oblyg, etterdrypande Palmehatare, blev han för några månader sedan plötsligt sluten som en mussla.
På skytteföreningen, där Hassel tidigare fått åtminstone ett motvilligt ”hej” när de träffades, började Bengtsson tydligt att undvika all kontakt genom att sitta kvar i sin bil när Hassel antingen anlände till eller lämnade föreningen. Tillfällena då de var på skjutbanan samtidigt stod han så långt bort som möjligt, flera gånger i sällskap med en småfet man i stålbågade glasögon och rutig keps med öronlappar. Den för Hassel okände mannen tycktes märkligt välbekant vid närmare eftertanke. Det var något med hans klädsel och utseende: signalementet på statsministermördaren!
Med tanke på att Svedelid under åttiotalet hade poliskorruption, inkompetens i rättsväsendet, styckmord och en skrupelfri kriminaljournalistik som stående ingredienser, skulle han nu ha låtit Bengtsson och hans nazister gillra en fälla. Varför inte ett styckmördat lik av Sigge Cedergren med revolvern som sköt Palme bredvid i Hassels lägenhet? Det gör vår huvudperson till Palmeutredningens huvudmisstänkte (jämför Piraterna). Endast Palm står orubbligt kvar vid Hassels sida medan Virena lämnar honom och tar barnen med sig. Alltmedan kvällstidningarna firar triumfer i nidporträtt på Hassel som en halvknäpp vapendåre inte olik Travis Bickle i Taxi Driver.
När Palm till slut får honom frikänd är kollegorna på span fortfarande på sin vakt, så Hassel hade fått klara upp Palmemordet på egen hand. Suspenderad från tjänsten börjar han privatspana på Sune Bengtsson, ser denne träffa kända nynazister, bossarna för det djävulsdyrkande mc-gänget och så den där mannen: Stig Engström. Som på 1970-talet blir det många brutala bataljer med buset, där Hassel gång efter annan slås medvetslös, dumpas bland giftavfall eller sånär injiceras med aidssmittat blod men alltid undgår döden med en hårsmån.
Slutuppgörelsen föregås av att Hassel med hjälp av en avlyssningsutrustning och kamera lyckas dokumentera de verkliga Palmemördaren. Med den avslöjar han att konspirationen bakom mordet finansierats med hjälp av naziguld som föreningen Vedergällning använt för att betala Engströms utlandsträning inför och planering av mordet med hjälp av Bengtsson. Mc-gänget hade som uppdrag att vänta in Engström uppe vid David Bagares Gata för att snabbt transportera bort honom från området.
Finalen blir en triumfartad presskonferens på vilken alla bevisen läggs fram. Holmér tvingas avgå som polischef och ersätts av Palm. Hassel rekryteras till Interpol med uppdraget att kartlägga och bekämpa de växande nynazistiska nätverken i Europa.
Palmehatarna, modell millennieskiftets Svedelid
Med Roland Hassels befordran till ett högbetalt statusjobb återvänder förstås Virena, nu lika full av beundran som hon förut varit avvisande. På Rikskriminalens Enhet för Internationellt Polissamarbete – Sveriges Interpol-avdelning – får han rysk-svenska Galina (från Förgörarna) till samarbetspartner. Tillsammans rullar de inte bara upp högerextrema terroristgrupper utan också pedofilnätverk, tokreligiösa sekter som vill ta med sig hela Stockholms befolkning i döden och en traffickingmaffia som inte är sena att avrätta och på ett utstuderat grymt sätt stycka de kvinnor som söker rymma från prostitutionen.
I sistnämnda fall träffar han på torskar från alla yrken och samhällsklasser i Sverige, men särskilt upprörs han av att se politiker tagna med brallorna nere. Det eldar på hans redan ansenliga förakt för landets folkvalda. I hopp om att finna rötterna till traffickingverksamheten rotar han i polisarkivet efter handlingar om Doris Hopp och hennes mångåriga bordellverksamhet som ledde fram till den så kallade Bordellhärvan 1976.
Han hittar uppgifter om en poliskälla bland de prostituerade som försvann under utredningen för att hittas styckmördad flera år senare. Bilderna på henne – ”eller det som var kvar av henne” – har ett omisskännligt mönster som stämmer överens med ligans tillvägagångsätt i det senaste traffickingtillslaget. På passfotot ser han en kvinna slående lik Galina.
Instinktivt skannar han fotot och skickar bildfilen med krypterad e-post till sin ryska kollega Ivan Gontjarov, som han lärt känna på en poliskonferens i Haag och fått förtroende för. Svaret kommer några dagar senare: Irina Godunova, spion för den militära underrättelsetjänsten GRU av så kallad ”röd sparv”-grad. Hon var med andra ord en spionklassisk honungsfälla som efter en het natt mellan lakanen lockade höga militärer, finansfamiljepatriarker och riksdagspolitiker att avslöja politiska och militära hemligheter, ibland även industriella innovationer användbara för Sovjetunionens teknologiska utveckling. Om Moskva behövde mer information, kunde man använda fotografier och i vissa fall även filmer med ljud från nattens övningar i utpressningssyfte.
Med onda aningar i bakhuvudet skickar han ännu en förfrågan, den här gången om Galina och bifogar hennes passbild. Svaret dröjer, och Hassel ångrar snart sitt tilltag. Likheten kan vara en tillfällighet, hans instinkter ett motvilligt önsketänkande om att den magkänsla som varit hans pålitliga radar i jobbet också ledde honom rätt den här gången.
Å andra sidan har Hassel av erfarenhet lärt sig respektera kriminalarnas informella devis: ”Hata slumpen.” På jobbet känner han sig ofta obekväm i Galinas närhet, det är något med henne som inte stämmer men han kan inte sätta fingret på vad. Han märker att hon uppfattar hans signaler som blyghet, kanske en skamfylld attraktion.
Efter en vecka får han svar. Galina föddes 1960 som Jekaterina Pupkin, på födelseattesten: ”föräldrar okända”. Efter tidig uppväxt på barnhem skickades hon till partiets elitskola på order från någon kommunistpamp. Ryktena skvallrade om att det var dåvarande KGB-chefen Jurij Andropov som var hennes mentor, kanske rent av hennes biologiske far. Hon tog examen från den tioåriga grundskolan, men därefter finns ingen officiell dokumentation om henne.
I stället dyker hon plötsligt upp 1982 som flykting i Västtyskland, gifter sig ett halvår senare med en svensk affärsman, känd från såväl svenska affärstidningar som skvallerpressen, och blir svensk medborgare inom ett år. Processen mot medborgarskap underlättas av att Galina uppvisar en anmärkningsvärd idrottstalang med prestationer i världsklass på sprintsträckorna 100 och 200 meter. Riksidrottsförbundet ser henne som medaljkandidat inför OS i Los Angeles 1984.
Efter två lyckade OS med dubbelt guld på 100 meter och silver på 200 meter genomgår hon polisutbildningen, kompletterar med en juristexamen och gör på några år kometkarriär från stockholmspolisen till Interpol. ”En framgångssaga”, tänker Hassel, ”för bra för att vara sann”. Det är den förstås också.
Placeringen av Hassel på Interpol dukar förstås upp för en internationellt brottslighet på en helt annan nivå än i de tidigare romanerna. Svedelids Galina blir nu en mullvad, skolad och planterad först som agent för GRU, som sin mamma Irina, men efter Mikhail Gorbatjovs makttillträde och demokratiseringsprocess som förlängd arm till en hemlig grupp av nya konspiratörer kring Boris Jeltsin och hans högra hand, unge KGB-karriäristen Vladimir Putin.
En radikal omvandling av Sovjetunionens ekonomiska och politiska system efter valet av Jeltsin till president 1991 rensar ut Gorbatjovs projekt. På kommunismens ruiner bygger Jeltsins krets i stället ett högernationalistiskt och auktoritärt Ryssland, formellt demokratiskt men i praktiken styrt av en politisk-ekonomisk elit av kleptokrater. Supermaktsambitionerna förnyas med planerna på att använda landets naturresurser och starka militärmakt som politiska påtryckningsmedel samtidigt som man med riktad kriminalitet – allt från smuggling av vapen, narkotika och prostituerade till desinformationskampanjer och cyberbrott via internet – söker destabilisera regeringarna i den amerikanska maktsfären, inklusive Sverige.
Den nya makteliten hatar inte bara Gorbatjov för hans försök att reformera Sovjetunionen efter socialdemokratisk modell, de hatar också hans allierade – inte minst den ideologiska inspirationskällan till projektet: Olof Palme. Via en politiskt sakkunnig på regeringskansliet som Galina inlett ett förhållande med på ett hemkomstfirande efter OS 1984 fick hon vid nyår 1986 information om att Palme, med informell hjälp från CIA, kommit konspirationen mot Gorbatjov på spåren.
På grund av informationens känslighet tänkte Palme informera Gorbatjov personligen vid Moskva-resan i mars 1986. Det fick till varje pris inte hända. Galina aktiverade därför några kontakter i ett högerextremt nätverk hon infiltrerat genom sin makes vänkrets. De flesta var nazistiska andravärldskrigsveteraner, alltför gamla för att klara uppgiften. Men i Täby fanns några medelålders stofiler som läste konspirationstidningen Contra som Bibeln. Perfekta nyttiga idioter.
En av dem jobbade dessutom i ett område som frekventerades både dagtid och ibland kvällstid av Palme. Det var grafikern Stig Engström, otränad men vapenkunnig och lättmanipulerad. Efter en smakbit på Galinas fysiska lockelser lydde han hennes minsta vink. Utom på mordkvällen, då han av en händelse fått syn på makarna Palmes biobesök vid 21-tiden på Grand några minuter från arbetsplatsen i Skandiahuset. När han kom till lägenheten FSB hyrt på David Bagares Gata för hennes räkning var han utom sig av skräck. Hon fick då falla tillbaka på plan B.
Iklädd specialtillverkad mask och peruk samt en fetdräkt i skumgummi under ytterkläder identiska med Engströms tog hon helt enkelt hans plats. När Engström såg dem komma ut från biografen, sprang han tillbaka till arbetsplatsen via den obevakade bakdörren till huset och ringde Galina. Iklädd maskeringen väntade hon utanför entrén. Klockan 23.19 stämplade Engström stämplade ut. Tidpunkten var skrämmande vältajmad med att makarna Palme närmade sig hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Engström kunde då vika av till höger utanför entrén till Skandiahuset medan Galina gick i motsatt riktning för att ta rygg på makarna Palme.
Resten var som en serie ryggmärgsreflexer från underrättelseträningen utanför Moskva. Något långsammare i flykten dock på grund av den otympliga dräkten, men det förstärkte bara illusionen av att mördaren var en amatör och inte en fullfjädrad yrkesmördare. Redan några dagar senare förbluffades hon därför av polisens häpnadsväckande mordteorier, den ena stolligare än den andra. Ingen kom ens i närheten av sanningen. Hon hade lika gärna kunnat skjuta Palme utan maskering under rusningstid, att döma av den inkompetenta svenska polisen.
Med den tillbakablicken återkopplar romanen till Hassel, som nu fått upp ett spår på den verkliga personen bakom Galina. På lyxigt behandlingshem för alkoholister hittar han upp hennes spillra till ex-make, som snabbt faller till föga för att berätta det lilla han vet om hennes hemliga liv och kontakter. Sedan rullas sanningen bakom Palmemordet upp i blandmissbrukaren Engströms ingrott skitiga och stinkande lägenhet fylld av ouppackade flyttkartonger. ”Egendomligt att hon lät honom leva”, tänker Hassel, ”men å andra sidan var Engström redan då på god väg utför i livet. Hans apkonster i press och tv blev dessutom ytterligare en avledningsmanöver från det som verkligen hade hänt.”
På väg till bilen får Hassel syn på Galina, som i full fart styr stegen mot Engströms lägenhet. En skottduell på parkeringsplatsen följs av en vild biljakt genom Stockholm som slutar med att Hassel prejar ner Galinas bil i Nybroviken. Han väntar tio minuter, en halvtimme, en timme för att försäkra sig om att hon inte kommer upp. Under tiden anländer en armada av bilar från Räddningstjänsten till platsen. När bilen dras upp med en kranbil visar den sig vara tom, och ingen kropp hittas vid dykningarna. Däremot observerar och fotograferar dykarna spår efter en rysk miniubåt. Tillbaka i Polishuset på Kungsholmen får Hassel reda på att Engström avlidit av en överdos sömntabletter tillsammans med en ansenlig mängd alkohol.
Privatspanaren Hassel i Hassel – privatspanarna
Romanernas Hassel hade alltså kunnat lösa mordet på Olof Palme om det varit resultatet av en större plan, antingen av en terroristgrupp, en hemlig sekt, ett multinationellt förbrytarsyndikat eller någon spektakulär sammansvärjning. En ensam alkoholiserad medelsvensson från en villaförort finns inte på kartan som förbrytare i Svedelids romanvärld. Eller hos någon annan av de författare som i fiktionens värld försökt gestalta ett trovärdigt scenario bakom mordet.
Han är, med Thomas Petterssons ord, ”osannolik”. Alltför osannolik. Det var han också för verklighetens poliser, för Granskningskommissionens rapport 1999 och officiellt även inom polisen ända fram till Krister Peterssons slutpunkt för Palmeutredningen 2020. Endast bland ett fåtal privatspanare var han aktuell. Varför?
Vågen av Nordic noir-romaner och snutfilmer var under de första två decennierna på 2000-talet sprängfyllda med för svensk kriminalitet totalt verklighetsfrämmande inslag, alltifrån seriemördare till rysk maffia och militanta miljögrupper. Tillsammans med kriminal- och nyhetsjournalistik har spektakulära våldsdåd dominerat det allmänna medvetandet på bekostnad av andra brott med långt större konsekvenser för gemene man.
Hur många har läst romaner eller sett filmer som handlar om verkliga, samhällshotande brott, till exempel industrins luftföroreningar som dödar över 300 000 varje år enbart i Europa? Eller skattebrott som stjäl resurser från världens alla skolor och sjukhus med enorma sociala konsekvenser som följd? Knappast någon. Istället har den nordiska deckaren och snutfilmen etablerat bilden av en eskalerande våldsbrottslighet som gett högern och extremhögern politiska framgångar med rop på övervakning, etniskt profilerade straff och allmänt hårdare tag.
En av få författare som avviker från skräckberättelserna om brottslighet är Leif GW Persson i böckerna om hans idealiserade alter ego, kommissarie Lars Martin Johansson. I romantrilogin Mellan sommarens längtan och vinterns köld (2002), En annan tid, ett annat liv (2003) och Faller fritt som i en dröm (2007) löser Johansson och hans förtrogna medarbetare statsministermordet genom att följa Säpospåret i Palmeutredningen. Man arbetar efter etablerade polisiära metoder för spaning och kriminalteknisk prövning, men det som blir avgörande för utredningen är Johanssons förmåga att ”kunna se runt hörn” – GW:s omskrivning för abduktion.
Vanligen förknippar vi roman- och filmdeckargenier som Sherlock Holmes eller Lars Martin Johansson med deduktion (a följer på b) eller induktion (a ger tillräckliga skäl för att anta b). På så sätt kan de göra en logisk kalkyl som leder fram till ett entydigt svar på vem som är förbrytaren. Men de största deckarnamnen arbetar egentligen med abduktion (a kan vara den sannolika förklaringen till b, men det kan också finnas andra samband mellan a och b som avslöjas i upptäckten av c, d, e och f).
Som Thomas A. Sebeok noterar i sin flitigt citerade essä ”One, Two, Three Spells U B E R T Y” i antologin The Sign of Three: Dupin, Holmes, Pierce, kan abduktion skapa spänning men också frustration och ångest hos både deckaren själv och läsaren. Det eftersom abduktion öppnar för möjligheten att fallet varken kan eller är möjligt att lösa. Cirklarna för undersökningen blir helt enkelt så stora att deckaren hotar att gå vilse bland alla spåren som pekar ut från brottsplatsen.
Ett exempel på ideologisk abduktion som spårar brottet till hela samhällsstrukturen hittar man i Sjöwall-Wahlöös romaner. Men så långt går varken GW eller Svedelid i sina romaner. Deras huvudpersoner avslöjar visserligen en brottslighet som symtom på ett sjukt samhällssystem – patriarkala övergrepp på kvinnor och barn, kapitalistisk rovdrift, antidemokratiska krafter i statsapparaten – men de har inte revolution på dagordningen.
GW:s Johansson klarar upp brotten genom att låta abduktionen stanna vid verklighetsbaserade eller åtminstone rimliga lösningar på brotten. Svedelid vidgar däremot cirklarna till det fantastiska för att kunna skriva in scenarier tydligt inspirerade av amerikansk actionfilm. Hassel-romanerna blir på det sättet tydliga föregångare till vågen av kriminalroman- och filmserier om Wallander, Beck, Johan Falk med sina stolliga, paranoida intriger.
En bristvara hos dem är att de aldrig kompletterar abduktionen med Ockhams rakkniv utan låter fantasin skena bortom all rim och reson. Ockhams rakkniv är enligt Nationalencyklopedins förklaring: ”[En] metodologisk princip med innebörden att man inte bör anta existensen av flera ting eller företeelser än som är nödvändigt för att förstå eller förklara de ifrågavarande – konkret iakttagna – fenomenen.” Principen den engelska franciskanermunken William Ockham formulerade redan på 1300-talet handlar helt enkelt om att den enklaste slutsatsen vi kan dra utifrån det vi registrerar i verkligheten oftast är den korrekta.
Ett av få exempel finns i den roman som avslutade både deckarkarriären och livet för GW:s Lars Martin Johansson: Den döende detektiven (2010). I den löser hjälten brottet genom att låta abduktionens cirklar skäras av vid den person som mordutredningens underlag – kriminaltekniska bevis, vittnesförhör och värdering av alibin – pekar mot som den skyldige. I det här fallet en person som funnits helt synlig i utredningen men som man av något skäl strukit från kretsen av misstänkta.
Det var också anledningen till att Stig Engström tidigt sorterades bort från mordutredningen om Palme. Hans Holmér ville inte att lösningen skulle vara så enkel, så grå. Han ville vidga abduktionens cirklar till en konspiration av internationella mått. På så sätt skulle hans triumf bli större, hans namn präntas med guldskrift i historieböckerna. Vi vet alla hur det gick.
Måns Månssons Hassel – privatspanarna (2012) gjordes vid en tid när spåren mot Engström fortfarande var så gott som obefintliga i spekulationerna kring Palmemordet. Filmen står fri från såväl Olov Svedelids romaner som filmatiseringarna. Och den är mer än så. För Månsson har en tydlig avsikt att göra en antideckare som vill rensa både deckarens och publikens ögon på genretraditionens slöjor. Men varför ser då varken Hassel eller vi ens något spår av den skyldige?
I likhet med Michelangelos Antonionis proffsfotograf Thomas (David Hemmings) i Blow Up (1966) försöker filmens Roland Hassel (Lars-Erik Berenett) avtäcka lösningen på brottet med kamerans hjälp. Han filmar en grupp andra privatspanares närmast rituella rekonstruktion av mordet på 25-årsdagen, brottsplatsen och möjliga flyktvägar. Men spåren har, som för Antonionis huvudperson, kallnat. Det spelar ingen roll hur nära han söker av de fysiska miljöerna, brottet kommer aldrig i fokus.
Hade Hassel satt sig ner för att bläddra igenom Palmeutredningens kilometerlånga hyllrader av pärmar skulle han haft en betydligt större chans att hitta förövaren. Men Månssons film skulle i så fall bli en flera år lång studie av en glasögonprydd Hassel som i tysthet sitter och läser vid ett skrivbord. Avsikten med den film han gjorde är tydligt en annan, som handlar om Hassel och inte mordet.
Till att börja med arbetar Månsson i en europeisk konstfilmtradition som avviker från den klassiska filmens krav på en målinriktad huvudperson och en handling vars trådar knyts ihop i en tillfredsställande upplösning som ger svar på alla frågor som väckts under handlingens gång. Hassel – privatspanarna ska därför ses som en karaktärsstudie om Hassels existentiella vilsenhet i livet som pensionerad polis, utan tydliga strukturer som ger hans arbete form och mening. Om han inte arbetar med Palmemordet som polis, på vems uppdrag arbetar han då? Vem är han egentligen på brottsplatsen?
Personligen verkar han inte särskilt engagerad, trots att filmtiteln anger honom som en privatspanare. Det är ju annars en typ av amatördeckare som lägger hela sin själ i att följa upp de minsta spår och spekulera om de vildaste teorier, vissa till den gräns att man riktigt kan se den bildliga foliehatten på deras huvuden. Men Hassel förefaller avvaktande, rent av skeptisk. Han håller sig på sin kant, lägger inte något till varken rekonstruktionen eller diskussionerna kring mordet.
Inte heller ser vi några tecken på abduktion hos Hassel, ingen tydlig respons från hans magkänsla. Men så kan abduktionen också vara ångestförlamande, särskilt om den gäller mordet på en statsminister med alla politiska implikationer som letat sig in i de oräkneliga teorierna kring fallet. Det finns så många möjligheter till lösning, just därför riskerar även den mest skarpslipade deckaren att famla i ett bottenlöst hav av möjligheter såvida hen inte har Ockhams rakkniv i bakfickan.
En hisnande tanke, så här i backspegeln, är att Hassel helt enkelt inte kan föreställa sig mördaren eftersom denne ligger så nära honom själv. Undantaget klasskillnaderna är de båda vita, åldrade män, märkta av alkoholism och av svåra motgångar i livet. De delar ett intresse för vapen som de utvecklat i sina respektive professioner, Hassel som polis, Engström i sin tidiga karriär som stamanställd militär. Bägge har varit eller är aktiva medlemmar i skytteföreningar och när ett starkt politikerförakt.
Hade Hassel kunna ta mördarens plats? Inte bokstavligen eftersom han är lojal mot rättsstaten och demokratin. Men nog finns det ett stråk hos Hassel som liknar Engström och vi också ser hos dagens många nättrollshärjande män. En känsla av att vara lämnad på efterkälken av samhällsutvecklingen, utan mening med livet, kämpande mot en sviktande självkänsla.
Det är ett tillstånd Susan Faludi i sin uppmärksammade debattbok från 1999 kallar att vara Ställd, med undertiteln: Förräderiet mot mannen. Om så är fallet är det inte konstigt att Hassels misslyckas i sin abduktion. Mordet ligger alltför nära han själv, alltför snävt innanför abduktionens cirklar. Att använda Ockhams rakkniv skulle innebära att han var tvungen att skära i sig själv.
Mest deprimerande är ändå tanken om att spårhunden Hassel i Hassel – privatspanarna är död och att bara privatspanaren Hassel lever vidare som en amatördeckare bland andra. I det fallet blir hans brottsplatsundersökning som ett sista extranummer, där han besöker tidigare jaktmarker i storstadsdjungeln i hopp om att väcka gamla instinkter till liv. Men i stället bekräftar filmen hans värsta farhågor, ingenting händer.
Där han hoppades att se spår, kan han nu bara se trista gatumiljöer en bister vinternatt i Stockholm. Filmen förstärker intrycket med suddiga, lågupplösta bilder i bleka färger. En dyster slutpunkt för Olov Svedelids deckarhjälte Roland Hassel.
© Michael Tapper, 2022. Ur Filmögon Hassel – privatspanarna, Stockholm i november 2022.