The Woman King – Michael Tapper

BIO. HISTORISKT DRAMA/ACTION. USA 2022. Regi: Gina Prince-Bythewood. Med: Viola Davis, Thuso Mbedu, Lashana Lynch, John Boyega. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.15.

Berättelser om amasoner – arméer av kvinnliga krigare – har under årtusenden levt i en gråzon mellan myt och verklighet. Men på en plats i världen är de dokumenterade: västafrikanska kungariket Dahomey (1600–1900) i södra delen av dagens Benin. Det trots att den franska kolonialmakten, som först efter flera krigsexpeditioner erövrade området, gjorde allt för att utplåna minnet av dem.

Vi har redan sett en science fiction-version av dem i Wakandas Dora Milaje, livvaktsstyrkan kring kung T’Challa, alias superhjälten Black Panther. Verklighetens armé kallades Agojie eller Mino på det lokala fon-språket. Soldaterna var ogifta unga kvinnor, ibland krigsfångar, fruktade för sin oräddhet och skickliga stridskonst.

Till synes en feministisk hjältesaga, om det inte var för att Agojie-krigarna genom räder hos grannfolken byggde Dahomeys blomstrande ekonomi på slavhandel med européer. Eller för att armén lydde under den despotiske kung Ghezo, som praktiserade månggifte och först 1852 – under påtryckningar från det brittiska imperiet – övergav slavhandeln för att satsa på export av palmolja.

The Woman King utspelas 1823, då Dahomey efter ett krig mot Oyo-imperiet blev regionens nya stormakt. Filmen mörkar inga av kungadömets baksidor men tonar ned dem och låter ibland handlingen tippa över i historierevisionism. Kung Ghezo (John Boyega) förpassas till berättelsens marginaler, och huvudpersonerna i Agojie-styrkan framställs som slaverimotståndare.

Dramatiska friheter inte är inget ovanligt i historiska filmer. De mest flagranta exemplen är alla kassasuccéer som glorifierat den brittiska kolonialismen. I jämförelse är The Woman Kings historiesminkning blygsam.

Långt viktigare är filmens unika skildring inifrån en afrikansk högkultur – inte betraktad med koloniala ögon – med en stark berättelse och skickligt iscensatta actioninslag. Genom att förlägga produktionen till Sydafrika har man kunnat genomföra inspelningen på den för Hollywood magra budgeten om 50 miljoner dollar. Och som bonus har man fått inhemska skådespelare som fyller även de mindre birollerna med stora personligheter.

Regissören Gina Prince-Bythewood borde egentligen varit portad från actiongenren sett till bottennappet THE OLD GUARD häromåret. Nu har hon väckt slumrande förmågor till liv mycket tack vare Dana Stevens (Safe Haven, 2013) tajt berättade manus.

Handlingen kring Agojie-generalen Nanisca (Viola Davis) och hennes nya rekryt Nawi (Thuso Mbedo) har ytliga likheter till manlig krigsfostran i filmer som En officer och en gentleman (An Officer and a Gentleman, 1981) och Top Gun (1986). Stevens gör emellertid rollporträtten och deras drivkrafter långt mer övertygande genom att de – och så gott som alla i armén – formats av förnedrande familjeförtryck och brutala övergrepp.

Kvinnorna blir därigenom hämnare på sitt förflutna, vilket svetsar dem samman. Det är en intressant avvikelse från alla manliga hämnare vi sett på film – Rambo, Mad Max, Travis Bickle i TAXI DRIVER – som i stället formas till alienerade ensamvargar på grund av sina trauman.

Stridsscenerna har man dammat av och gett fysisk kraft genom den klassiska Hong Kong-filmens actionkoreografi. Likt Bruce Lee använder kvinnorna snabbhet, list och vighet för att övermanna sina manliga motståndare. Svärden roterar som köttkvarnar, kloslipade naglar trycks in genom antagonisternas ögon och lårmusklerna blir till nötknäckare på motståndarnas huvuden.

Det är ingen rosafärgad actionbalett, utan en blodröd och rå men också elegant bärsärkagång till jazzkompositören Terence Blanchards medryckande symfonitoner kryddade av traditionell västafrikansk musik.