Vänner för livet

USA 2007. Reign Over Me. Regi: Mike Binder. Sreign_over_mekådespelare: Adam Sandler, Don Cheadle, Jada Pinkett Smith, Liv Tyler. Längd: 2:04

Vänner för livet tycks vara gjord efter en manual med titeln Oscar Films for Dummies: Stora gester. Ingen substans. Den trycker upp sitt föregivet uppriktiga 9/11-tema om förlust, kärlek och försoning i ansiktet på åskådaren och bokstaverar varje symbolisk undertext med krigsrubrikbokstäver. Och i centrum för det som ska vara en karaktärsstudie med psykologisk komplexitet och trovärdig nyansering finns den hopplöst obegåvade Adam Sandler.

Sandler spelar en New York-tandläkare som efter att ha förlorat sin fru och tre döttrar den 11 september 2001 tappar greppet om tillvaron och förvandlats till en känslostörd jättebaby.  Med försäkringspengar efter familjens bortgång har han byggt in sig i en pojkrumsvärld av dataspel och vinylskivor från 1970-talet – och blivit Adam Sandler.

Men filmen insisterar ändå på att Sandlers rollfigur har andra, mer sympatiska och intressanta sidor av sin entoniga, frånstötande personlighet. Därför har han döpts till Fineman (get it?) och omges av ett rollgalleri bättre skådespelare, som kämpar för att gjuta liv i denne zombie genom en snårskog av platt dialog och ett pärlband av scener som både saknar dramatisk nerv och endast med ett nödrop hänger samman.

Don Cheadle har den otacksamma rollen att – som många svarta skådespelare före honom i filmhistorien – agera lojal beundrare av den vite huvudpersonen. Hans trogna uthärdande av Finemans alla egotrippade nycker, vredesutbrott och översittarfasoner påminner om de standardmässiga kvinnoporträtten i filmbiografier över Stora Män – konstnärer, politiker eller vetenskapsmän.

Cheadle, som collegevännen och tandläkarkollegan Alan Johnson, är helt enkelt bara tacksam över att leva i skuggan av någon annans liv. Psykologiskt hade man till nöds kunnat förstå det om denne någon hade varit en karismatisk gestalt som Picasso. Men Sandler? Ändå klarar sig Cheadle hyfsat i jämförelse med resten av skådespelarensemblen, där Jada Pinkett Smith spelar hans glädjedödande bitchhustru, Liv Tyler en psykolog som egentligen inte har något med handlingen att göra och Saffron Burrows är den knäppaste filmnymfomanen sedan Torgny Wickmans Anita (1973).

Kalkonfilm? Dessvärre. Det loja tempot i de långt över bristningsgränsen uttänjda scenerna och poänglösa utvikningarna gör bara filmen trist och likgiltig.

© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-04-15.