Hata Göteborg – Michael Tapper

Sverige, 2007. Regi: Robert Lillhonga. Skådespelare: Andreas Karoliussen, Nicolaj Schröder, Alexander Stocks, Magnus Skog. Längd: 1:22.

Min tidigare hemstad Helsingborg är en underutnyttjad miljö i svensk film. Utblicken från landborgen över hav och ett annat land passar väl för Robert Lillhongas tema om längtan till ett annat liv, bort från en klaustrofobisk och själsdödande gemenskap. Det gör Johan och Lukas, två 20-åriga småpojkar i ett gäng som super, slåss och spelar fotboll under den tyranniske Mitander.

Gängets trångsynta, fördomsfulla horisont är trådsmal och en god jordmån för en framtid som högerextremister och fotbollshuliganer, vilket är precis vad Mitander tänkt sig med sina ivriga försök att få in alla i HIF-firman Frontline.

Som många andra filmer om grabbgäng – senast Farväl Falkenberg – befinner sig huvudpersonerna vid en brytpunkt, där de antingen går skilda vägar eller fortsätter på den inslagna återvändsgränden. Den levnadsglade göteborgaren Isak blir här katalysatorn som utmanar Mitanders världsbild och envälde.

Den tickande konflikten inom gänget understryks av Rikard Krantz nerviga klippning, och filmen gör en del bra iakttagelser om hur förtrycket vandrar neråt i hierarkin, från styvfaderns förödmjukelse av Mitander till Johans svek mot den svagaste i gänget. Synd därför att den lider svårt av ett amatörmässigt skådespeleri, särskilt i birollerna, och en kantigt framsagd dialog som mestadels består av malande banaliteter.

Visuellt hämmas den också av videoteknikens begränsningar och av den slags skakiga, suddiga och mörka bilder utan genomtänkta kompositioner som blivit en trött schablon i kölvattnet på Dogma 95. Hata Göteborg hade behövt en djärvare gestaltning av det bärande grundtemat i manus och ett självständigare bildspråk.