STRÖMMAD DOKUMENTÄR. USA 2022. Regi: Reginald Hudlin. Med: Sidney Poitier, Harry Belafonte, Joanna Shimkus, Oprah Winfrey, Spike Lee. Längd: 1.52. Apple TV+ och vod-tjänster.
Oprah Winfrey har producerat det här porträttet av skådespelaren och regissören Sidney Poitiers med ”Oh my God, I love that man”-beundran. Ja, Sidney är i mycket en oförblommerad hagiografi. Men som tur är har objektet för hennes beundran en spännande bakgrund.
Dokumentären är som bäst när Poitier själv kommer till tals för att berätta i intervjuer gjorda strax innan hans död. Ännu vid dryga nittio trollbinder publiken med blotta rösten och en livfull mimik som ser ut att höra hemma hos en betydligt yngre man. Mestadelen av filmen är annars en standardmix av talande, hyllande huvuden och filmklipp.
Någon djupare research har regissören Reginald Hudlin (MARSHALL) inte gjort. Bäst kan filmen därför beskrivas som en illustrerad Wikipedia-uppslagspost med instämmande kommentarer. Man betar av kända fakta från vaggan till graven, varken mer eller mindre. Långt mer givande hade att se en välgjord spelfilm om hans resa från en fattig bondgård i Bahamas till teatern i 1940-talets New York, vidare till en filmkarriär i Hollywood på 1950- och 60-talen.
Poitiers livshistoria förtjänar ett bättre öde eftersom den är två berättelser i en. Dels berättelsen om hur han, likt en romanfigur hos Charles Dickens, omskapar sig själv från rännsten till världsberömmelse genom självbildning, träning i att tala en välartikulerad och välformulerad engelska samt en seriös framtoning vanligtvis förknippad med auktoritativa vita filmstjärnor (tänk Gregory Peck). Dels berättelsen om framväxten av en afrikanamerikansk teater- och filmkultur med egen identitet efter andra världskriget.
Hans bästa vän, skarpaste kritiker och kontrast på bioduken var sångaren och skådespelaren Harry Belafonte, som varken dolde sitt jamaicanska ursprung eller undvek att spela tvivelaktiga rollfigurer. När Poitier började sin regikarriär 1972 med västernfilmen Buck och Herrens högra hand (Buck and the Preacher, 1972), satte han talande nog sig själv i rollen som den moraliskt rättfärdige hjälten Buck medan Belafonte fick spela en halvknäpp skurk i prästrock som blir hans medhjälpare.
Om dokumentären skildrat deras karriärer parallellt kunde vi fått en fördjupad bild av hur filmindustrins framställning av afrikanamerikaner förändrades i takt med medborgarrättsrörelsens landvinningar. Sidney ger snarast intrycket av att Poitier ensam förändrade filmhistorien.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-09-23.