SCIENCE FICTION/DRAMA. USA 2021. Regi, manus: Kogonada efter Alexander Weinsteins novell ”Saying goodbye to Yang”. Med: Colin Farrell, Jodie Turner-Smith, Justin H Min, Malea Emma Tjandrawidjaja. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.36.
After Yang av koreansk-amerikanske regissören Kogonada leker med det klassiska Pinocchio-svaret på frågan vad en artificiellt intelligent varelse egentligen drömmer om: att bli en riktig människa. Var det verkligen vad Yang (Justin H Min) önskade innan han ”dog”?
Androiden Yang – här betecknad som en ”technosapien” – slutar av okänd anledning fungera alldeles i filmens början. Sjuåriga Mika (Emma Tjandrawidjaja) är förkrossad över att ha förlorat sin ”storebror”, än mer så när fosterföräldrarna Jake (Colin Farrell) och Kyra (Jodie Turner-Smith), som köpt honom begagnad, talar om för henne att han inte går att reparera. Desperat söker Jake upp en illegal androidverkstad, där man i kroppen hittar ett slags hårddisk på vilken Yang bevarat valda minnen.
Resten av filmen skildrar hur Jake undersöker minnesbanken för att försöka rekonstruera Yangs liv med olika människor som självmedveten artificiell intelligens i en till det yttre människolik kropp. Visuellt gestaltar Kogonada det som en resa in i ett inre universum, där minnena sakta glider runt som färgsprakande galaxer. Till sober musik av Aska Matsumiya och Ryuichi Sakamoto färdas vi in i tablåer, alla lika utsökt komponerade för att ge åskådaren en kontemplativ och behagfull upplevelse oavsett om det handlar om glädje eller sorg, liv eller död.
Det är vackert. Det är smakfullt. Det är urtrist. Vi kunde lika gärna titta på en animerad möbelkatalog från en dyrare varuhuskedja, dekorerad med nystrukna människor i nystrukna märkeskläder. Ett känsloliv utan temperament, utan skitfläckar. Hur intressant eller trovärdigt är det?
Man skulle kunna se scenen då Yang betraktar de senaste tillskotten till sin fjärilsamling, uppnålade och inramade var för sig, som en metafor för hans sätt att betrakta världen. Full av människor isolerade i sina egna bubblor. Men det är i så fall inget ämne filmen utvecklar på något tankeväckande sätt.
Kogonada har uppenbart ett välutvecklat kameraöga med förebild i Yasujiro Ozu, som han påbörjade en avhandling om innan den egna regikarriären (pseudonymen tog han från dennes manusförfattare Kogo Noda). Men liksom Ozu måste han färga sina bilder och scener med liv, mänskligt liv. Annars börjar åtminstone jag undra om det inte sitter en själlös android in registolen.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-09-16.