Die Hard 4.0 – Michael Tapper

USA 2007. Live Free or Die Hard. Regi: Len Weisman. Skådespelare: Bruce Willis, Maggie Quigley, Timothy Olyphant, Justin Long. Längd: 2:09.

Skalligare. Skrynkligare. Slitnare. Men fortfarande lika koketterande med sin dumhet, lika enkelspårigt reaktionär. Lika ställd. John McClane är tillbaka, men tvärtemot den svenska titelns antydan till uppgradering är det samma gubbe, bara lite mer åldrad och föråldrad.

Frånskild, bitter och hunsad både på jobbet och av sitt rivjärn till dotter, som knappt vill veta av honom, väntar han ännu en gång på att få upprättelse genom att rädda landet. En sinnebild av Mannen som tiden sprungit förbi och gjort till toffelhjälte. Lilla Fridolf som amerikansk actionikon.

Bruce Willis truliga charm och avväpnande självironi samt några mer utflippade än andlösa stuntinslag, bland annat ett där McClane brottas med ett stridsplan (och vinner), livar ibland upp filmen. Annars är det alltför välbekanta terroristscenariot bedrövligt långsökt, till och med – gissar jag – för de flesta av Willis republikanska partikamrater.

Några cyberterrorister släcker på nationaldagen den fjärde juli (förstås) ner hela USA:s digitala infrastruktur för att… ja, vadå? Länge förblir det obegripligt. En terrorist pratar franska, en annan spanska. Maggie Q ser ut som den kinesiske kolonialskurken Fu Manchus elaka dotter. Deadwood-stjärnan Timothy Olyphants helylleamerikanska terroristledare citerar Lenin och talar om olika strategiska steg.

Men, visar det sig, USA:s opålitliga vapendragare i kampen mot terrorismen kan andas ut. Det är inte de som är skurkarna denna gången, inte heller några revolutionssinnade landsförrädare. Nej, sanningen är betydligt enklare, rent av banal, och väcker snarare andra frågor, som: Hur korkad får en hyperintelligent superskurk egentligen vara?

Svaret ligger förstås i ett manus stöpt i samma anda som tv-serien 24 – bägge högerideologiska paranoiafantasier producerade av republikanernas mediesponsor, Fox, och utformade som moderna moraliteter. Kort sagt: Man slänger in representanter för meningsmotståndarna som ska skolas i den ”rätta” verklighetsbilden.

Här är det några unga samhällskritiska hackers, en av dem spelad av indieregissören Kevin Smith (Clerks I och II), som yrar om övervakningssamhället och mediemonopolens (läs: Fox News) felaktiga hotbilder i nyhetsrapporteringen. Men genom att konfronteras med Fienden bekräftas hotbilderna med råge och de motkulturella slynglarna omvänds till anhängare av främlingsfientlighet, övervakning och kontroll i stället för tolerans, demokrati och öppenhet.

Problemet är bara att scenariot i Die Hard 4.0 utformats med en så slående brist på kreativ talang och övertygelse att man riktigt hör hur konstruktionen knakar i fogarna. Det låter som en undergångssymfoni för den amerikanska högerns hatpropaganda under de senaste åtta åren.