The Simpsons – filmen – Michael Tapper

USA 2007. The Simpsons Movie. Regi: David Silverman. Röster: Dan Castellaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Harry Shearer, Yeardley Smith. Längd: 1.27.

”Jag fick dig att skratta. Det betyder att jag kommit undan.” Homers lama ursäkt för sin sinnesslöa egoism skulle man på Simpson-manér kunna vända mot filmen själv. För efter 18 säsonger, 400 avsnitt och en kvantiljon biprodukter har upphovsmännen på Gracie Films med hjälp av en armé lågavlönade, sydkoreanska tecknare, elva (11!) författare och distribution via ett av världens obehagligaste medieimperier släppt ett förlängt tv-avsnitt på bio.

Som tack för att vi kommit idiotstämplar Homer dessutom oss alldeles i filmens öppning. Frågan är, har han rätt? Ja och nej.

Ja: Premisserna är i tunnaste laget – svinskit som miljöhot? Handlingen är i stort sett en dåligt snitslad bana mellan gags. En gris introduceras som bärande karaktär men tappas plötsligt bort. Sak samma med Lisas kärlekshistoria. Utvikningen till Alaska blir både utdragen och i stort sett överflödig. Och hur kan Mr. Burns få endast två scener när han har filmens bästa replik: ”För en gångs skull är det den rike, vite mannen som bestämmer”?

Nej: Ok, de elva (11!) författarna gör att de dåligt hopfogade skarvarna i storyn syns väl tydligt, men skriva gags det kan de. En del lama, en del poänglösa, men tillräckligt många inspirerade och fyndiga för att fylla åtskilliga standardkomedier. Flera scener levererar dem så snabbt och i förbigående att fjärrkontrollen kommer att gå varm efter dvd-premiären.

Förutom gagsen lever Simpsons högt på skådespelarrösterna, som genom åren levandegjort denna gulfärgade karikatyr av villaförortens vita medelklass. Framgångsrikt har man lyckats skapa en genuint samhällskritisk familjeserie som lyckats driva med den dumreaktionära, cyniska ironi som dominerat komedigenren, även om också världsförbättrande torrbollar fått sig en och annan känga.

Sammantaget skrattade jag tillräckligt mycket för att låta Matt Groening & Co. komma undan. Uppföljare? Spontant säger jag nej tack. I eftertankens kranka blekhet – flera år av svaga blockbustersomrar – förefaller det emellertid som ett löfte snarare än ett hot.