Dokumentär. Belgien/Frankrike/Sverige/Nedeländerna/USA 2022. Dreaming walls: Inside the Chelsea Hotel. Regi: Maya Duverdier, Amélie van Elmbt. Med: Merle Lister, Bettina Grossman, Steve Wills, Skye Ferrante. Längd: 1.20.
Hotel Chelsea, som byggnaden egentligen heter, har i 120 år varit New Yorks legendariska fristad för världskända konstnärer, från Mark Twain till Willem De Kooning, Milos Forman och Iggy Pop. Här drog diktaren Dylan Thomas sitt sista andetag. Hit stormade världspressen för att rapportera om mordet på Sid Vicious flickvän Nancy Spungen. Och med utsikt över gatan till 222 West 23rd Street i Chelsea, Manhattan, skrev en lång rad författare, från undergroundgurun William Burroughs (Den nakna lunchen / Naked Lunch, 1959) till science fiction-författaren Arthur C Clarke (År 2001: ett rymdäventyr / 2001: A Space Odyssey, 1968), sina främsta verk.
Till saken hör att det sedan 1977 K-märkta huset, trots namnet, länge varit något annat än ett regelrätt hotell. Det byggdes 1883 mitt i stadens teaterkvarter av firman Hubert, Pirrson & Co, och blev från 1905 hotell exklusivt för konstnärer, därför med starkt subventionerade hyreskostnader. År 2011 köpte Joseph Chetrits mäklarfirma den attraktiva fastigheten för lyxrenovering.
Efter att hotellmagnaten och filantropen Ira Drukier tog över 2016 tändes ett hopp om att han skulle återgå till att förvalta det historiska arvet. Istället fortsatte han renoveringen, nu med en extreme makover till att bli ett av hans hotellkedjas flottaste fastigheter som inkluderade lyxrestauranger på bottenvåningen och spa på taket för folk med guldkantade kreditkort. Pris: från 300 dollar natten och uppåt.
Dokumentärduon Maya Duverdier och Amélie van Elmbts Dreaming Walls handlar både om huset och hur den sista spillran av åldersmärkta bohemer tvingas kämpa för att inte ställas på gatan. Med dem kommer minnena av en kulturknutpunkt i modernismens historia att utplånas. Men som titeln antyder är filmen inget rättframt debattinlägg, inte heller någon historisk exposé, utan en poetisk sorgesång över husets kvardröjande spöken från ett brokigt förflutet.
Vår främsta guide är den drygt 80-åriga koreografen och dansaren Merle Lister, som 1983 firade Hotel Chelseas 100-årsjubileum med dansföreställningen Dance of the Spirits i husets trappa (klipp visas i filmen). Och som synes dansar hon fortfarande genom korridorerna varje dag. Obesvärat bjuder upp någon av byggnadsarbetarna till en svängom. Eller så dansar hon helt sonika in hos grannarna, som skulptören Skye Ferrante.
På hotellets väggar projicerar man filmer, ibland med koppling till stället, men förvirrande nog ibland inte. Andy Warhols berömda Chelsea Girls (1966) spelades in på plats med hans många superstars som bodde i huset, men Ronald Nameths Velvet Undergrund-rokumentär Exploding Plastic Inevitable från samma år filmades i Chicago. Likaså tillhörde Marilyn Monroe aldrig hyresgästernas skara, dit flyttade däremot ex-maken och dramatikern Arthur Miller strax efter skilsmässan 1960.
Sina sex år i huset beskrev Miller med hatkärlek i essän ”The Chelsea Affect” som ett ställe där man kunde bli hög gratis bara genom att åka några våningsplan i den marijuanaimpregnerade hissen. Och där såväl fysisk som mental hygien var något högst relativt: ”This hotel does not belong to America. There are no vacuum cleaners, no rules and shame.”
Hotel Chelseas bidrag till samtiden var att ge plats åt ett avantgarde som genom sina banbrytande verk och alternativa livsstilar skapade grogrunden för stans levande, stilbildande kultur. Det är idag starkt utrotningshotat av en aggressiv konformism till följd av Manhattans gentrifiering och en nyliberal klipparekonomi som reducerat konsten ett investeringsobjekt. Under senare år har dessutom extremhögern gått till förnyad attack mot modernismen som elitistisk och pervers. I Sverige har man bytt Joseph Goebbels formuleringar om ”judisk konst” och ”urartad konst” mot ”menskonst” men menar samma sak. Om den utvecklingen fortsätter hotar Dreaming Walls att bli ett sista farväl till en tid då konsten – och med den, tanken – var otyglad och fri.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-08-12.
